Om Aftonen
Det var om aftonen som sommaren flög rakt I famnen min,
Och jag log som I min späda barndomstid,
Och röda, röda blomster I mitt hjärta gingo in
Med en doft som var som evighetens frid.
Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr
Och all världen var min sköna mörka brud,
Och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr
Med en ingång till förbarmandet och Gud.
Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,
Och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
Och alla gamla träd och alla glänsande strån
Sjöngo in mig I min barndoms gröna by.
Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,
Och min visa var så hög som aldrig mer,
Den slocknade som glansen utav himlens sista sken -
Det var om aftonen, då solen hon gick ner.
Al Atardecer
Fue al atardecer cuando el verano voló directo a mis brazos,
Y sonreí como en mi tierna infancia,
Y las rojas, rojas flores entraron en mi corazón
Con un aroma que era como la paz eterna.
Fue al atardecer que amé como nunca antes había amado,
Y todo el mundo era mi hermosa novia oscura,
Y mi corazón estaba abierto como una puerta de felicidad
Con una entrada hacia la compasión y Dios.
Y escuché viejas canciones regresar desde casa,
Y del brillo que bebí, el alma se hizo grande y nueva,
Y todos los viejos árboles y todas las brillantes briznas
Cantaron en mí en mi verde infancia.
Y bailé entre los árboles y canté para la brezo y la piedra,
Y mi canción era tan alta como nunca antes,
Se apagó como el brillo de la última luz del cielo -
Fue al atardecer, cuando el sol se puso.