Mannen i den vita hatten (16 år senare)
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser
Minns du vår blodseld, våran lag
Vårt dumma korstråg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Att det är långt hem
Och snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen
Sätter du själv dina gränser
Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov
Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
El hombre con el sombrero blanco (16 años después)
En una fila de bancos en un inquieto abril
Miro por encima del hombro y te veo guiñar un ojo
Puedo tenerte cuando quieras
Un viento sopla basura a lo largo del pasillo por última vez
Y tú y yo conteniendo la respiración y tomándonos de la mano en el salto
No está tan lejos a casa
Todavía quedan miles de lágrimas
Eran tuyas para dar a cualquiera
Finalmente
Son las joyas más preciadas que tienes
Así que nunca pidas disculpas de nuevo
Finalmente cruzamos sus límites
¿Recuerdas nuestra pasión, nuestra ley?
Nuestra estúpida cruzada contra una ciudad igual de estúpida
Recuerdo todo, como las uñas contra el vidrio
Pero tú solo te ríes de mí, minimizas todo a una broma
Pero veo en tu postura ansiosa, en tu mirada inquieta que sientes
Que está lejos a casa
Y pronto no quedarán lágrimas
Eran nuestras para dar a cualquiera
Finalmente
Son las joyas más preciadas que tenemos
Así que nunca pidas disculpas de nuevo
Finalmente
Estableces tus propios límites
Ese chico que nunca conocí
Que caminaba por calles que nunca vi
Y pensaba pensamientos que nunca pensé
Bajo un cabello delgado y volátil
Y todas las emociones golpeaban y explotaban
Llenando todo el día a día de agujeros
En un tiempo en el que nada sucedía
En una ciudad que siempre dormía
Pero cariño, todos fuimos pequeños una vez
Sí, todos fuimos pequeños una vez
Sí, todos fuimos pequeños una vez
Lanzo piedras en mi casa de cristal
Lanzo flechas en mi cuna
Y cultivo mi miedo
Sí, siembro constantemente nuevas semillas
Y en mi invernadero estoy seguro
Donde crece la envidia clara y verde
Tengo pavor de vivir
Y tengo pavor de morir
Pero cariño, todos moriremos alguna vez
Sí, todos moriremos alguna vez
Sí, todos moriremos alguna vez
Moriremos alguna vez
moriremos alguna vez
moriremos alguna vez