Mannen i den vita hatten (16 år senare)

El hombre con el sombrero blanco (16 años después)

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

En una fila de bancos en un inquieto abrilEn bänkrad i en rastlös sen april
Miro por encima del hombro y te veo guiñar un ojoJag tittar över axeln och ser dig blinka till
Puedo tenerte cuando quierasJag kan få dig när du vill
Un viento sopla basura a lo largo del pasillo por última vezEn vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Y tú y yo conteniendo la respiración y tomándonos de la mano en el saltoOch du & jag håller andan och håller händer i språnget
No está tan lejos a casaDet är inte så långt hem

Todavía quedan miles de lágrimasÄn finns det tusentals tårar kvar
Eran tuyas para dar a cualquieraDe var dina att ge vemsomhelst
FinalmenteÄntligen
Son las joyas más preciadas que tienesDe är de dyrbaraste smycken du har
Así que nunca pidas disculpas de nuevoSå be aldrig om ursäkt igen
Finalmente cruzamos sus límitesÄntligen passerar vi deras gränser

¿Recuerdas nuestra pasión, nuestra ley?Minns du vår blodseld, våran lag
Nuestra estúpida cruzada contra una ciudad igual de estúpidaVårt dumma korstråg mot en lika korkad stad
Recuerdo todo, como las uñas contra el vidrioJag minns allt, som naglarna mot glas
Pero tú solo te ríes de mí, minimizas todo a una bromaMen du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Pero veo en tu postura ansiosa, en tu mirada inquieta que sientesMen jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Que está lejos a casaAtt det är långt hem

Y pronto no quedarán lágrimasOch snart finns det inga tårar kvar
Eran nuestras para dar a cualquieraDe var våra att ge vemsomhelst
FinalmenteÄntligen
Son las joyas más preciadas que tenemosDe är de dyrbaraste smycken vi har
Así que nunca pidas disculpas de nuevoSå be aldrig om ursäkt igen
FinalmenteÄntligen
Estableces tus propios límitesSätter du själv dina gränser

Ese chico que nunca conocíDen där pojken jag aldrig kände
Que caminaba por calles que nunca viSom gick på gator jag aldrig såg
Y pensaba pensamientos que nunca penséOch tänkte tankar jag aldrig tänkte
Bajo un cabello delgado y volátilUnder ett tunt och flygigt hår

Y todas las emociones golpeaban y explotabanOch alla känslor slog och sprängde
Llenando todo el día a día de agujerosHela vardagen full med hål
En un tiempo en el que nada sucedíaI en tid då inget hände
En una ciudad que siempre dormíaI en stad som alltid sov

Pero cariño, todos fuimos pequeños una vezMen älskling vi var alla en gång små
Sí, todos fuimos pequeños una vezJa, vi var alla en gång små
Sí, todos fuimos pequeños una vezJa, vi var alla en gång små

Lanzo piedras en mi casa de cristalJag kastar stenar i mitt glashus
Lanzo flechas en mi cunaJag kastar pil i min kuvös
Y cultivo mi miedoOch så odlar jag min rädsla
Sí, siembro constantemente nuevas semillasJa, jag sår ständigt nya frön

Y en mi invernadero estoy seguroOch i mitt växthus är jag säker
Donde crece la envidia clara y verdeDär växer avund klar och grön
Tengo pavor de vivirJag är livrädd för att leva
Y tengo pavor de morirOch jag är dödsrädd för att dö

Pero cariño, todos moriremos alguna vezMen älskling vi ska alla en gång dö
Sí, todos moriremos alguna vezJa, vi ska alla en gång dö
Sí, todos moriremos alguna vezJa, vi ska alla en gång dö

Moriremos alguna vezVi ska alla en gång dö
moriremos alguna vezvi ska alla en gång dö
moriremos alguna vezvi ska alla en gång dö