Kælan Mikla
Ég var eitt sinn barn, alveg eins og þIð
En myrkrið gleypti mig alla
Lét mig falla í nýstingskalt tómið
Fraus, en nú er ég laus
Ég er rödd sem var bæld niður í hundruði ára
Af kuldanum kvödd í holdgervi tára
Kökkul í háls, en nú er ég frjáls
Og ég frýs ykkar brothættu sálir
Er ég rís upp úr öldunum, hál eins og ís
Brjáluð og brýst út í brimkenndan dans
Ég er ekki lengur hans
Ég er kælan mikla
Komin á kreik, í kvikyndisleik
Gerð til að kvelja, meðal manna dvelja
Er ég frysti, rist´ykkur á hol
Mála bjarta veröld ykkar svarta
Ég er kveðskapur brotinna hjarta
Ég er kælan mikla
La Gran Fría
Yo una vez fui niña, igual que ustedes
Pero la oscuridad me engulló por completo
Me dejó caer en el vacío helado del abismo
Me congelé, pero ahora estoy libre
Soy una voz que fue silenciada durante cientos de años
Despedida del frío en un disfraz de lágrimas
Un nudo en la garganta, pero ahora soy libre
Y me congelo sus almas frágiles
Soy levantada de las edades, fría como el hielo
Gritando y estallando en un baile frenético
Ya no soy suya
Soy la gran fría
Llegando al límite, en la teatralidad de la vida
Hecha para atormentar, entre los humanos morar
¿Estoy congelada, os atormento en el infierno?
Pinto su mundo brillante de negro
Soy la poesía de corazones rotos
Soy la gran fría