En fägrad kärlek; en vissnad begivenhet
Jag färdas längs ängar av fager lust
Trevandes, längtandes efter dig
I form av text tog det sitt slut
Ditt ansikte förvreds framför mig
Genom ridåer av regn jag störtar
I hopp om att finna en väg
Svart och kall asfalt under mina nakna fötter
Ledandes mig djupare in i ondo
I horisonten öppnar sig himlens askgråa valv
Stratus och nimbostratus i obehaglig symmetri
Apati och likgiltighet tar sin rättmätiga plats
Där en gång kärleken och hoppet fanns
Jag har aldrig älskat såhär starkt
Jag har aldrig hatat såhär starkt, såhär starkt
Du skall aldrig lova din andra hälft något
För människan är sårbar och förbrukbar
Än i dag lever jag mitt liv i skuggan
Av olust till den outhärdliga ovissheten inför framtiden
Skrikandes mitt namn, mina minnen
Un amor marchito; un evento desvanecido
Viajo a lo largo de prados de hermoso deseo
Disfrutando, anhelando por ti
En forma de texto llegó a su fin
Tu rostro se retorcía frente a mí
A través de cortinas de lluvia me precipito
Con la esperanza de encontrar un camino
Negro y frío asfalto bajo mis pies desnudos
Guiándome más profundamente hacia la maldad
En el horizonte se abre el grisáceo arco del cielo
Estratos y nimboestratos en una incómoda simetría
Apatía e indiferencia toman su lugar legítimo
Donde una vez estuvo el amor y la esperanza
Nunca he amado tan intensamente
Nunca he odiado tan intensamente, tan intensamente
Nunca debes prometerle nada a tu otra mitad
Pues el ser humano es vulnerable y desechable
Hasta el día de hoy vivo mi vida en la sombra
Del desagrado hacia la insoportable incertidumbre del futuro
Gritando mi nombre, mis recuerdos