Fobisk sälta
Jag är förlorad, mellan nattsvarta stränder
och vrålande avgrunder ute till havs
Dessa brutna mastar och sönderslitna segel,
Har lett mig djupare till stormande vatten
Framtiden är oviss, men jag tynar bort
Likt den bleka solen bakom dimmorna
Detta skrov är vätat, men ej av böljande blå
Utan utav blodrödaste aversion till livet
Verkligheten är det helvetet som hemsöker mig varje natt
Misstron inför välmening är min defekt, mitt sociala handikapp
Denna sjukdom är kronisk, det har aldrig funnits något bot
Detta tillstånd är permanent, jag har alltid känt såhär
Acceptans skall komma när vattnet börjar tas in
När lungorna fylls till bredden med meningslöshet
Och det är då alla osvarade frågor skall besvaras
Det är då det sista andetaget äntligen kan få dö ut
Det är då det sista andetaget slutligen kan få befrias
I ett sista desperat försök för att fånga upp vind
Och att försöka styra upp kursen in mot land igen
Så sväljer både skräcken och vågorna mitt allt
Låt hennes vaggande söva mig tillslut
Sluka mig och föra mig till min vattenfyllda grav
Få känna hur allt upphör
Inte just för stunden, utan för all framtid
Låt hennes djuphavsgrav söva mig tillslut
Lugna mig och föra mig hemåt åter igen
Få känna hur allt äntligen ger efter
Att min livslånga kamp äntligen nått sitt slut
Känn ingen saknad, känn ingen ilska
Sörj ej det oundvikliga som hända skall
Vi föddes alla endast för att dö
Att lätta ankar från livets hamn
Miedo salado
Estoy perdido, entre playas negras de la noche
y abismos rugientes en alta mar
Estos mástiles rotos y velas desgarradas,
me han llevado más profundo hacia aguas turbulentas
El futuro es incierto, pero me estoy desvaneciendo
Como el sol pálido detrás de las nieblas
Este casco está mojado, pero no por olas azules
Sino por el más intenso rechazo a la vida
La realidad es el infierno que me atormenta cada noche
La desconfianza hacia las buenas intenciones es mi defecto, mi discapacidad social
Esta enfermedad es crónica, nunca ha habido cura
Este estado es permanente, siempre he sentido así
La aceptación vendrá cuando el agua comience a entrar
Cuando los pulmones se llenen de vacío
Y es entonces cuando todas las preguntas sin respuesta serán respondidas
Es entonces cuando el último aliento finalmente puede extinguirse
Es entonces cuando el último aliento finalmente puede ser liberado
En un último intento desesperado por atrapar el viento
Y tratar de dirigir el rumbo hacia la tierra nuevamente
Así que tanto el miedo como las olas devoran todo lo que soy
Deja que su balanceo me adormezca finalmente
Trágame y llévame a mi tumba llena de agua
Sentir cómo todo termina
No solo por el momento, sino para siempre
Deja que su tumba en lo profundo del mar me adormezca finalmente
Calma y llévame de vuelta a casa
Sentir cómo todo finalmente cede
Que mi lucha de toda la vida finalmente ha llegado a su fin
No sientas nostalgia, no sientas ira
No lamentes lo inevitable que sucederá
Todos nacimos solo para morir
Levantar anclas del puerto de la vida