Natten Till Imorgon
Bara några få timmar till
Är vad som återstår av den timglassand
Han hällt i de öppna sår han haft i sin hand
Och vägen till den skog där han snart skall vila
Är trampad stig. Just här bredvid
Ett projekt, en insiktsfull väg ut ur den stekheta stad
Som bränner hans själ, den lämnar ingenting kvar
Att leda till, att åtrå, det värde han skall gå
Så efter år ev felande gärningar
Ett liv i glöd börjar stigen bli väg
Då börjar livet bli död
Han ser sig själv i sin spegel
När han sakta reser sig ifrån golvet
Han ser en blick av vilja för han ser inte trollet
Som svettas, som skadats, som lidit
För all tid av pina har hastigt glidit bort
I den flod av aggression
Som sköljt över hans kropp och sedan lämnat den i ro
Och när betänklighet och tveksamhet flytt hans kropp
Ensam i en tyst parad står viljan kvar
Som eko mellan väggar av stort kallt stål
Lägger vaggande ljus en strimma ned på bädden
Som vilar tom, men tomhet flyr från den vilja all tomhet skyr
Så som strömmen är avstängd och hyran betald
Hans familj och hans kära har fått vad som är kvar
Då återstår det bara att lägga sig ner och sova
Och ta emot den eviga nattens gåva
La Noche Hasta Mañana
Solo unas pocas horas más
Es lo que queda de la arena del reloj
Ha vertido en las heridas abiertas que tenía en su mano
Y el camino hacia el bosque donde pronto descansará
Está marcado. Justo aquí al lado
Un proyecto, un camino revelador fuera de la ciudad sofocante
Que quema su alma, no deja nada atrás
Que guíe, que desee, el valor que debe seguir
Así, después de años de acciones fallidas
Una vida en llamas comienza a convertirse en un camino
Entonces la vida comienza a ser muerte
Se ve a sí mismo en el espejo
Cuando lentamente se levanta del suelo
Ve una mirada de determinación porque no ve al monstruo
Que suda, que ha sido herido, que ha sufrido
Por todo el tiempo de dolor que ha desaparecido rápidamente
En el río de la agresión
Que ha inundado su cuerpo y luego lo ha dejado en paz
Y cuando la duda y la vacilación abandonan su cuerpo
Solo en un silencioso desfile queda la determinación
Como un eco entre paredes de acero frío
La luz oscilante arroja un rayo sobre la cama
Que yace vacía, pero el vacío huye de la determinación que todo vacío evita
Así como la corriente está cortada y el alquiler está pagado
Su familia y sus seres queridos han recibido lo que queda
Entonces solo queda acostarse y dormir
Y recibir el regalo de la eterna noche