Strövtåg I Hembygden
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
Det är ljus över stränder och näs
Och omkring står den härliga skogen grön
Bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
Står min hembygd och hälsar mig glad,
Var mig hälsad! - men var är min faders gård,
Det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bänt, det är härjat och kalt,
Där den låg, ligger berghällen bar,
Men däröver går minnet med vinden svalt,
Och det minnet är allt som är kvar.
Och det är som jag såge en gavel stå vit
Och ett fönster stå öppet däri,
Som piano det ljöd och en munter bit
Av en visa med käck melodi.
Och det är som det vore min faders röst,
När han ännu var lycklig och ung,
Innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
Och hans levnad blev sorgsen och tung.
Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
Invin sjön för att höra has tal
Om det gamla, som gått, medan tiden led,
Om det gamla i alsterns dal.
Och sit sorgsna och sorlande svar han slår,
Men så svagt som det blott vore drömt:
"det är kastat för vind sedan tjugu år,
Det är dött och begravet och glömt.
Där du kära gestalter och syner minns,
Där står tomheten öde och kal,
Och min eviga vagssång är allt som finns
Av det gamla i alsterns dal.
Errance dans ma terre natale
Il y a des reflets dans les nuages et des paillettes dans le lac,
Il y a de la lumière sur les rives et les caps
Et autour se dresse la magnifique forêt verte
Derrière l'herbe ondulante des prairies.
Et avec l'été et la beauté et les accords du vent dans les arbres
Ma terre natale se tient là, me salue joyeusement,
Salut à toi ! - mais où est la ferme de mon père,
C'est vide derrière la rangée d'érables.
C'est vide, c'est brûlé, c'est ravagé et nu,
Là où elle se tenait, la roche est à découvert,
Mais là-dessus, le souvenir flotte avec le vent frais,
Et ce souvenir est tout ce qui reste.
Et c'est comme si je voyais un pignon tout blanc
Et une fenêtre ouverte là-dedans,
Comme un piano, ça résonnait et un air joyeux
D'une chanson avec une mélodie entraînante.
Et c'est comme si c'était la voix de mon père,
Quand il était encore heureux et jeune,
Avant que la chanson ne se taise dans sa poitrine malade
Et que sa vie devienne triste et lourde.
C'est vide, c'est brûlé, je veux m'allonger
Dans le lac pour entendre son discours
Sur l'ancien, qui est parti, tandis que le temps passait,
Sur l'ancien dans la vallée des œuvres.
Et son triste et murmuré réponse résonne,
Mais si faiblement que ce n'était qu'un rêve :
"C'est emporté par le vent depuis vingt ans,
C'est mort et enterré et oublié.
Là où tu chères figures et visions te souviennent,
Là se tient le vide, désert et nu,
Et ma chanson de berceau éternelle est tout ce qui reste
De l'ancien dans la vallée des œuvres.