395px

Espinas de lobo

Manegarm

vargtörne

roda tjocka droppar blir till stela tarar
faller fran tornars spets mot en frusen mark
domt blevo blodet vid tornets sting
domd blevo sjalen i tornets namn

likt etter river det i mina adror
vrider sig omfamnande i min sjal
faller in i glomskans stilla ekande varld
blir ett med natten och kylan

:ter star hon i full, nattens bleka gudinna
bringar mig ur min livlosa somn...
vargtorne...

:ter standad fran de sjallosa djupen
ur forvandlingens tunga dvala
fylld av natten och tornets ande...
vansinnet fyller min strupe

vintern i sin bleka skrud
ett regn av rod smarta fargar hennes sloja
roda tjocka droppar blir till stela tarar
beflackar en frusen mark

Espinas de lobo

gotas gruesas rojas se convierten en lágrimas rígidas
caen desde la punta de las torres hacia un suelo congelado
damnificada quedó la sangre en la picadura de la torre
damnificada quedó el alma en nombre de la torre

como veneno corre por mis venas
retorciéndose abrazador en mi alma
se sumerge en el silencioso eco del olvido
se funde con la noche y el frío

allí está ella en pleno, la pálida diosa de la noche
sacándome de mi sueño sin vida...
espinas de lobo...

allí detenida desde las profundidades sin alma
de la pesada letargia de la transformación
llena de la noche y el espíritu de la torre...
la locura llena mi garganta

el invierno en su pálida vestimenta
una lluvia de dolor rojo tiñe su velo
gotas gruesas rojas se convierten en lágrimas rígidas
manchan un suelo congelado

Escrita por: