Det Sargade Landet
under en blodrod himmel
pa ett berg bortom skog,
spejar hoken over vidderna
vaksamt och stilla.
trummor hors i fjarran
som ekon av en forgangen tid,
da elden harjade i skogar och hem,
da ljuset forpestade varat liv
fagelsangen har tystnat,
backen star nastan stilla,
hoken hojer sina vingar,
dagen gar mot sitt slut.
korp och hok cirklar tillsammans,
an en gang enade i skyn,
ulv, manniska och troll,
skarvor av ett annat liv.
stalkladda hovar trampar i vantan,
sparkar upp grus och damm.
for alltid, for evigt
deras dag har tvinat till stoft.
i morka vindars skepnad,
som ett svart regn faller,
vater vi deras kroppar,
dranker dem i morkrets namn.
under en blodrod mane,
pa berg bortom skog,
ljuset har nu tvinat,
morkret tar antligen vid.
med ansiktet i ett vridet grin,
som ljusets bane fardas vi.
stridsropen ekar i skogar och berg,
stalets sang dranker blodig jord...
La Tierra Herida
bajo un cielo rojo sangre
en una montaña más allá del bosque,
el búho escudriña sobre las llanuras
atento y en silencio.
tambores se escuchan a lo lejos
como eco de un tiempo pasado,
cuando el fuego arrasaba bosques y hogares,
cuando la luz envenenaba nuestra vida.
el canto de los pájaros ha callado,
la colina casi no se mueve,
el búho levanta sus alas,
el día llega a su fin.
cuervo y búho vuelan juntos,
una vez unidos en el cielo,
lobo, humano y troll,
fragmentos de otra vida.
pezuñas cargadas de ansias pisan en espera,
levantando grava y polvo.
por siempre, por siempre,
su día ha sido reducido a polvo.
en la forma de oscuros vientos,
como una lluvia negra cae,
bañamos sus cuerpos,
los bebemos en nombre de la oscuridad.
bajo un luna roja sangre,
en una montaña más allá del bosque,
la luz ha sido reducida ahora,
la oscuridad finalmente se apodera.
con el rostro en una mueca retorcida,
como el destino de la luz viajamos.
los gritos de batalla resuenan en bosques y montañas,
el canto del acero bebe la sangre de la tierra...