Dödens Strand
Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller,
mot sorgedränkt jord, den svartaste mull.
Den tunga svärta som blindar min syn,
darrandes på knä, världen faller skata ned.
Mina händer fylls, med livets vatten,
detta varma flöde, jag går stilla hän.
Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven.
från de bojor, som fjättrat mig.
Vader fram i mörkret i minnenas flod,
ett ändlöst ropande efter dödens strand.
Svagt skymtar hon, vars son jag är.
djupet och mörkret, farsontes bittra moder.
Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt.
hennes kalla barm, välkomnar mig åter...
Orilla de la Muerte
El dolor consume el alma, una lágrima de silencio cae,
contra la tierra empapada de tristeza, la más oscura tierra.
La pesada oscuridad que ciega mi vista,
tembloroso de rodillas, el mundo cae como cuervos.
Mis manos se llenan, con el agua de la vida,
este cálido flujo, camino en silencio.
Suelto mi débil agarre, liberado de la trama,
de las cadenas que me han atado.
Avanzo en la oscuridad en el río de los recuerdos,
un llamado interminable hacia la orilla de la muerte.
Ella apenas se vislumbra, de quien soy hijo,
la profundidad y la oscuridad, la amarga madre del hijo.
Caigo de rodillas ante su enfermiza grandeza,
su frío regazo, me da la bienvenida de nuevo...