Hemfärd
Höstens första gryning stiger stilla, sprider sina
färger över frostig äng. Löv faller mot marken
ett stormande hav av färger
Ett bidande mörker, står åter vid årets port...Landet faller
mot en stilla dvala. Dunkla ter sig dagarna, under moln tyngda av
regn. Isig är Rimfaxes fradga
i arla timma
Ropen från skogen kallar mig hem, till mina
fränder...till min säng. Hemåt, hemåt...viskar mitt inre
Hem till djupa dalar och lövfyllda sänkor
Till stigarna jag alltid vandrat, till bäckar som släckt min törst
Till gölar och sjöar för mig så bekanta, där jag speglat mig, svalkat
mig under stjärnklara nätter
Hem, för att känna morgonbrisens kyla
på rådarnas berg...hem
Tankar vandrar över gammal mark. Ekon av det
gamla arvets hopp. Sluten av gudarnas tunga andedräkt
Askens blad viskar stilla, täljer om jorden och
världar nedan, om bergen och de som där råda
Viskar om det som är mitt hem
Dess rötter som sig svalka i underjordens kalla
strömmar. Täljer om visdom som dväljs och
urkraften som glöder däri
Viskar om havet och bäckarna som där mynnar
Om skogen som ruvar dunkel och stilla
fylld av minnen och gamla sår
Seg och kraftfull, stolt och klok. Med roten i myllan
fylld av livets dryck
Täljer om de gamla folken, de vackra som dansar
över myren. Om skogens konung som stilla vakar vid tjärnens
kant
Om skogens härskarinna den fagra som förvillar
Detta kvinnliga väsen ljuvt doftande av löv
Den viskar om himlen och stjärnorna där ovan
om hemligheterna som djäljes där. Viskar nordanbäckens friska
vatten. Talar om Bifrost den slutliga vägen hem
Stilla går solen ned i horisonten, de två världarna möts
ett drömmens rike faller inpå
från tjärnen stiger en dimma, lätt som älvors tårar
vandrar ovan den svarta ytan
Än en gång står jag här. På rådarnas berg
Känner nattbrisens kyla. Månen sjunger sin full
Hör mina fränder ropa. Välkomnar mig hem
Aldrig mer lämnar jag detta. Detta eviga bo
Volver a casa
Otoño primer amanecer se eleva en silencio, extendiendo su
colores sobre el prado helado. Las hojas caen contra el suelo
un mar tormentoso de colores
Una oscuridad, de pie de nuevo a la puerta del año... la tierra cae
hacia una hibernación silenciosa. Dilly aparecen los días, bajo las nubes agobiadas por
Lluvia. Icy es la pregunta de Rimfax
en hora arla
Los gritos del bosque me llaman a casa, a mi
hermanos... a mi cama. Hogar, hogar... susurra mi interior
Hogar de valles profundos y fregaderos frondosos
A los caminos que siempre caminaba, a los arroyos que saciaban mi sed
Para las jills y lagos para mí tan familiar, donde me reflejaba, enfriaba
durante las noches estrelladas
Inicio, para sentir el frío de la brisa de la mañana
en las montañas del consejo... casa
Los pensamientos vagan por tierra vieja. Ecos de ella
la esperanza de la herencia antigua. El final del aliento de la lengua de los dioses
Las hojas de la ceniza susurran en silencio, tallando la tierra y
mundos de abajo, sobre las montañas y los que allí prevalecen
Susurros sobre lo que es mi hogar
Sus raíces se enfrían en el frío inframundo
corrientes. Habla de la sabiduría que habitan y
la fuerza primitiva que brilla en ella
Susurra sobre el mar y los arroyos que fluyen allí
Sobre el bosque que incuba oscuro y aún
lleno de recuerdos y viejas heridas
Atirado y poderoso, orgulloso y sabio. Con la raíz en el oleaje
lleno de la bebida de la vida
Cuento sobre los pueblos antiguos, los hermosos que bailan
sobre el pantano. Sobre el rey del bosque que en silencio observa en el tjärn
borde
Sobre la amante del bosque, la feria que engaña
Esta esencia femenina dulcemente fragante de hojas
Susurra sobre el cielo y las estrellas de arriba
sobre los secretos que estaban allí bazo. Susurra el Northanbäcken saludable
agua. Hablando de Bifrost el camino final a casa
Aún así, el sol se pone en el horizonte, los dos mundos se encuentran
un reino de sueños cae sobre
del alquitrán se levanta una niebla, fácilmente como las lágrimas de los elfos
vaga por encima de la superficie negra
Una vez más, estoy aquí parado. En las montañas del consejo
Siente el frío de la brisa nocturna. La luna canta su lleno
Escuchen gritar a mis parientes. Bienvenme a casa
Nunca más dejo esto. Este nido eterno