Ett sista farväl
Brynjan din bär blod, rimfrost höljer ditt hår
Händer kalla mist sitt liv
Jag gläds av att dig se, likt korp vid valplats fröjd
Säg hur kan jag bota dig?
Blott du som vållat det, du viv från Sävafjäll
En färd i sorgens dagg
På sporrad häst nu här, till livet endast gäst
För att möta dig igen
Du gråter, Solvit, grymma tårar faller
Var tår faller blodig på likets bröst
Du som är i livet, följ mig in i gravens mörker
På den dödes arm, du sorglös vila får
Dräpt av ett spjut, i lönndomens svek
Fejdrunor skilde oss åt
Ett sista farväl, min Skjöldungadis
Av ångestens tyngande vände jag hit
Nu måste jag fara, nu skall jag giva mig av
Rida med följe över himlens rand
Jag skall vara i väster, åter till Allfaders hall
Innan salens hane galer dag
Dräpt av ett spjut, i lönndomens svek
Fejdrunor skilde oss åt
Ett sista farväl, min Skjöldungadis
Av ångestens tyngande vände jag hit
Vänd aldrig dit, till dödas hus, när örnarna somnat på askens gren
Hon föll snart död, min Skjöldungadis
Saknaden bragde hennes liv
Un último adiós
Tu ceja lleva sangre, tu cabello cubierto de escarcha
Las manos frías pierden su vida
Me regocijo al verte, como un cuervo en el lugar de la elección
¿Cómo puedo sanarte?
Solo tú lo causaste, tú, vida de Sävafjäll
Un viaje en el rocío del dolor
En un caballo espoleado ahora aquí, solo un huésped de la vida
Para encontrarte de nuevo
Lloras, Solvit, crueles lágrimas caen
Cada lágrima cae sangrienta en el pecho del cadáver
Tú que estás en vida, sígueme hacia la oscuridad de la tumba
En el brazo del difunto, encontrarás un descanso sin preocupaciones
Muerto por una lanza, en la traición del secreto
Las runas de la muerte nos separaron
Un último adiós, mi Skjöldungadis
De la pesada angustia me volví hacia aquí
Ahora debo partir, ahora debo marcharme
Cabalgando con acompañantes sobre el borde del cielo
Estaré en el oeste, de regreso al salón del Padre de Todos
Antes de que el gallo de la sala cante al amanecer
Muerto por una lanza, en la traición del secreto
Las runas de la muerte nos separaron
Un último adiós, mi Skjöldungadis
De la pesada angustia me volví hacia aquí
Nunca vuelvas allí, a la casa de los muertos, cuando los águilas duerman en la rama del fresno
Pronto cayó muerta, mi Skjöldungadis
La añoranza llevó su vida