Lindansaren
Jag minns min barndoms längtan
Jag minns den starkt och klart:
att kunna gå på lina
under en cirkus välvda tak
Tänk, att få sväva högt där uppe
som en stjärna i det blå
Långt ovan pajasar och clowner
ville jag dansa fram på tå
Och våren kom och värmen
och det var årets stora dag
Med vimplar och fanfarer
kom cirkusen till stan
Och jag satt först och främst av alla
när orkestern spela' opp
Och längtan var som svindel
eller feber i min kropp
Jag njöt av alla konster
av mänskor och av djur
Men lycklig blev jag inte
förr'n det var lindansarens tur
när virveltrumman skrällde
och ljuset släcktes ner
Bara en ensam strimma lyste
när han tog sitt första steg
Han svävade som tyngdlös
Han dansa' som i trance
Det var så obeskrivligt vackert
att vi förstod att det är sant
att man kan trotsa alla lagar
att man kan bryta alla band
och att det inget finns i världen
som en mänska inte kan
Och vad vet jag väl vad som hände
om det var nåt som inte höll
om det var nåt som sprack
eller nåt som brast
men han snubblade och föll
Och medan skriken blev till tystnad
och mitt hjärta slog och slog
så låg en stjärna där i sågspånet
och slocknade och dog
Men livet måste levas
också när man inte längre vill
Men jag gick aldrig mer på cirkus
Jag hörde inte längre till
Det är som miste man förmågan
att ge sej drömmarna i våld
när man har sett en stjärna falla
på alltför nära håll
Lindansaren
Ik herinner me de verlangens van mijn kindertijd
Ik herinner het me sterk en helder:
om op een koord te lopen
onder een circus gewelfd dak
Denk, om daarboven te zweven
als een ster in het blauw
Ver boven de clowns en de nar
wilde ik op mijn tenen dansen
En de lente kwam en de warmte
en het was de grote dag van het jaar
Met wimpels en fanfares
kwam het circus naar de stad
En ik zat als eerste van allemaal
toen het orkest begon te spelen
En de verlangens waren als duizeligheid
of koorts in mijn lichaam
Ik genoot van alle kunsten
van mensen en van dieren
Maar gelukkig werd ik niet
totdat het de beurt van de lindansers was
toen de trommel dreunde
en het licht doofde
Slechts een eenzame straal licht
toen hij zijn eerste stap zette
Hij zweefde als gewichtloos
Hij danste als in trance
Het was zo onbeschrijflijk mooi
dat we begrepen dat het waar is
dat je alle wetten kunt tarten
dat je alle banden kunt breken
en dat er niets in de wereld is
wat een mens niet kan
En wat weet ik wel wat er gebeurde
of er iets was dat niet hield
of er iets was dat barstte
of iets dat brak
maar hij struikelde en viel
En terwijl de schreeuwen stil werden
en mijn hart klopte en klopte
lag er een ster daar in het zaagsel
en doofde en stierf
Maar het leven moet geleefd worden
ook als je niet meer wilt
Maar ik ging nooit meer naar het circus
Ik hoorde er niet meer bij
Het is alsof je de gave verliest
om je dromen geweld aan te doen
wanneer je een ster hebt zien vallen
van te dichtbij.