Dagen Då Jag...
Allt jag har kvar är ett kort utav dig
Ett kort utav dig där du ler med din mun
Jag frågar mig själv vad jag gjorde för fel
Jag frågar mig själv en gång varje sekund
Vindrutetorkarna sköljer bort regn
Tänk dig att jag vore regn som försvann
Om jag vore regn ja då skulle du se
Ja då skulle du se att du ingenting vann
Man kan inte leva på minnena blott
Men minnen är bra dom lever alltid kvar
Men jag kan ej tänka på tiden som var
För tiden som var är det bästa som jag har
Blott minnen och drömmar det gör ingen man
En dröm är så falsk för man minns ju aldrig allt
Jag minns inte hur jag har kommit dithän
Men jag måste ha missat nåt mycket relevant
Ni kan kalla mig självisk
Och det är säkert just vad ni gör
Men ni kommer aldrig att glömma
Den dagen då jag dör
Vinden river och skriker åt mig
Jag tror att jag skriker men inte ens jag hör
Vindrutetorkarna fortsätter slå
Jag undrar om du ens märker att jag dör
Gryningen nalkas på sidorna två
Mina sidor är två ser någon mig ändå
Nej klockorna fortsätter ticka och slå
Ja dom tickar och slår för fort för att förstå
Ni kan kalla mig självisk...
Min resa den fortgår i svindlande fart
Mot svindlande höjder där dimman ligger tät
Med sinande krafter så fortsätter jag
Jag fortsätter sakta att lossa mina nät
Djävulen skrattar han lockar på mig
Han lockar på mig från sitt helvete
Om ingen nu stannar och ser sig omkring
Och ser sig omkring så fortsätter han le
Ni kan kalla mig självisk...
El día en que yo...
Todo lo que me queda es una foto tuya
Una foto tuya donde sonríes con tu boca
Me pregunto qué hice mal
Me lo pregunto cada segundo
Los limpiaparabrisas lavan la lluvia
Imagina que yo fuera la lluvia que desaparece
Si fuera la lluvia, entonces verías
Verías que no ganaste nada
No se puede vivir solo de recuerdos
Pero los recuerdos son buenos, siempre permanecen
Pero no puedo pensar en el tiempo pasado
Porque el tiempo pasado es lo mejor que tengo
Solo recuerdos y sueños no hacen a un hombre
Un sueño es tan falso porque uno nunca recuerda todo
No recuerdo cómo llegué hasta aquí
Pero debo haber pasado por alto algo muy relevante
Pueden llamarme egoísta
Y seguramente eso es lo que hacen
Pero nunca olvidarán
El día en que yo muera
El viento sopla y me grita
Creo que grito pero ni siquiera yo escucho
Los limpiaparabrisas siguen golpeando
Me pregunto si siquiera notas que estoy muriendo
El amanecer se acerca por los lados dos
Mis lados son dos, ¿alguien me ve de todos modos?
No, los relojes siguen marcando y golpeando
Sí, marcan y golpean demasiado rápido para entender
Pueden llamarme egoísta...
Mi viaje continúa a una velocidad vertiginosa
Hacia alturas vertiginosas donde la niebla es densa
Con fuerzas disminuyendo, sigo adelante
Sigo lentamente soltando mis redes
El diablo se ríe, me atrae
Me atrae desde su infierno
Si nadie se detiene y mira a su alrededor
Y se mira alrededor, él seguirá riendo
Pueden llamarme egoísta...