Evighet
I det förgångnas skuggor insvept vilar skogen i obskyr majestät
Likt Järnskogens lövsalar höljda i svart kläds den ock i dystra färger
Evig död i nattsvärta bunden, här droppar vårt blod från gran
I oändliga svarta floder - nattens blod; hedniska tårar
Det rasslar och tasslar
Prasslar och knastrar
Vinden viner, regnet piskar
Var kväll går solen för evigt ned
Och var natt minner om fornstor norrön tid
Varje natt vaknar skogen i dunkel prakt
I dimhöljda minnen är var natt lik en evighet
Vad dväljs i det fördolda, vad hyser dessa salar?
Där skuggor dansar i skenet av månens blod
Ett bortglömt rike höljt i nattens djupa mörker
Mörker så djupt att intet ljus tränger in
Blott finns detta minne av en förgången tid; ett vet jag som aldrig dör
Evigt är mörkret, vidsträckt slumrar skogen (i evighet)
Eternidad
En las sombras del pasado envuelto descansa el bosque en oscuro majestuosidad
Como las salas de hojas del Bosque de Hierro envueltas en ropajes negros también en colores sombríos
Muerte eterna atada en la oscuridad de la noche, aquí cae nuestra sangre de los pinos
En interminables ríos negros - sangre de la noche; lágrimas paganas
Rasguña y acecha
Rustle y crujido
El viento silba, la lluvia azota
Cada tarde el sol se pone eternamente
Y cada noche recuerda tiempos antiguos nórdicos
Cada noche el bosque despierta en su esplendor oscuro
En recuerdos envueltos en niebla, cada noche es como una eternidad
¿Qué se oculta en lo oculto, qué albergan estas salas?
Donde las sombras bailan a la luz de la sangre de la luna
Un reino olvidado envuelto en la profunda oscuridad de la noche
Oscuridad tan profunda que ninguna luz penetra
Sólo queda este recuerdo de un tiempo pasado; algo sé que nunca muere
Eterna es la oscuridad, el bosque duerme extensamente (por la eternidad)