Rövarkungens Ö
"rövarkungen sa till mig, vid sängen sent en natt
du ligger ju där ensam, sök din egen skatt
men jag är ju så liten, och världen är så stor
då sa rövarkungen, den är större än du tror
vad menar du med det sa jag, under min tunga filt
kan jag resa mig ur sängen, och göra vad jag vill
då drog rövarkungen sitt långa skarpa svärd
stig upp din lilla myra, och visa vad du är värd
och svärdet sken och blixtrade, av silver och av guld
rövarkungen skrattade, dig skall jag slå omkull
du dumma lilla slav, du snusar på din bädd
du är så snäll och blåögd, och skräckslagen och rädd
nu ska jag lära dig nånting, som du har nytta av
följ med mig på en resa, på rövarkungens hav
där styr jag alla vindar, och krossar alla skepp
som vågar styra motsols, eller pröva på några knep
men snälla rövarkung, sa jag och tänkte på min mor
jag kan väl inte resa, utan några skor
då högg han sönder sängen, i ett enda väldigt slag
min resa den är skoningslös, utan mildra drag
från spillrorna av sängen, kröp jag skamset fram
här gavs ju inte nån pardon, och ingen tryggad hand
rövarkungen vrålade, och skrattade och skrek
nu seglar vi på vågor av styrka och av svek
och hemska var dom scener, som jag sen fick se
vår båt gled genom blod och eld, och genom väl och ve
och mina ögon var försvarslösa, så ljusa och så blå
rövarkungen hånlog, se och smaka på
vi hade kommit till en ö, så svart och klädd i sot
där hade aldrig något träd, nånsin slagit rot
jag såg en skara människor, så bleka och så grå
rövarkungen log och sa, här kommer mina får
och alla hade flaggor, av mörken terrierlen
dom hurrade och viftade, men bara månen sken
jag var nog lite rädd, på rövarkungens strand
han viskade ur mungipan, jag har dom i min hand
och nu så fick jag se, rövarkungens ö
där ingen kunde leva, och alla ville dö
och fåglarna sa jag så tyst, han började att le
där rövarkungen lever kan, ingen flyga mer
där hade man en slags fabrik, som ville allas väl
man tillverkade penningar, ur människornas själ
den slet man ut ur kroppen, med hyrda bödlas hjälp
rövarkungen gäspade, dö eller sälj
och där satt alla gamla, på ett ensligt litet skär
eller sattes ut i havet, på sin allra sista färd
och där såg man många unga, på hopplöshetens strand
dom samlade på snäckor, som föll ur deras hand
och över hela ön, blixtrade hans svärd
skräcken den var delad, och ingen mera värld
jag sa till rövarkungen, här är så mörkt och kallt
han stampade i marken, min eld är mer än allt
han sa jag samlar guld, och inget ont i det
min vilja är mitt svärd, och det kan alla se
jag ger arbete åt alla, och om jag skulle dö
då börjar havet svalla, och ön går upp i rök
han dansade, och skrattade, och lekte med sitt svärd
nu hugger jag dig mitt itu, du dumma snälla värld
vad ska ni göra utan mig, och styrkan i min arm
utan mig, så vore ni, en potta full av sand
så smög jag bort från stranden, och månens silversken
jag smög från rövarkungen, och vinden tjöt och ven
jag hittade en båt, och lade ut från land
sakta flöt jag ut, från rövarkungens strand
jag känner mig så frusen, så liten och så rädd
jag längtade efter ljuset, och värmen i min bädd
och havets svarta yta, under månens sken
fanns ingen annan människa, så långt jag kunde se
jag var den sista människan, på detta tomma hav
och rövarvinden ven, under många sjömäns grav
men när jag var som ensammast, och allt var dött och grått
hördes plasket av en åra, såg jag skymten av en annan båt
La Isla del Rey de los Ladrones
el rey de los ladrones me dijo, junto a la cama tarde una noche
tú estás ahí solo, busca tu propio tesoro
pero yo soy tan pequeño, y el mundo es tan grande
entonces el rey de los ladrones dijo, es más grande de lo que crees
¿qué quieres decir con eso dije, bajo mi pesada manta?
Puedo levantarme de la cama, y hacer lo que quiera
entonces el rey de los ladrones sacó su larga y afilada espada
levántate, pequeña hormiga, y muestra lo que vales
y la espada brillaba y destellaba, de plata y de oro
el rey de los ladrones se rió, te derribaré
tú tonto esclavo, tú olfateas en tu lecho
eres tan amable y azul, y asustado y temeroso
ahora te enseñaré algo, que te será útil
sígueme en un viaje, en el mar del rey de los ladrones
donde controlo todos los vientos, y destrozo todos los barcos
que se atreven a navegar contra el viento, o a intentar algún truco
pero por favor rey de los ladrones, dije pensando en mi madre
¿cómo puedo viajar sin zapatos?
entonces él cortó la cama en un solo golpe gigantesco
mi viaje es despiadado, sin contemplaciones
de los restos de la cama, me arrastré avergonzado
aquí no se daba ninguna clemencia, ni una mano segura
el rey de los ladrones rugió, y se rió y gritó
ahora navegamos en olas de fuerza y traición
y terribles fueron las escenas, que luego presencié
nuestro barco pasaba a través de sangre y fuego, y a través de bien y mal
y mis ojos estabanindefensos, tan claros y azules
el rey de los ladrones se burló, mira y prueba
habíamos llegado a una isla, tan negra y cubierta de hollín
donde nunca ningún árbol, había echado raíces
vi a un grupo de personas, tan pálidas y grises
el rey de los ladrones sonrió y dijo, aquí vienen mis ovejas
y todos tenían banderas, de la oscuridad terrenal
gritaban y agitaban, pero solo la luna brillaba
yo estaba un poco asustado, en la playa del rey de los ladrones
él susurró desde la comisura de los labios, los tengo en mi mano
y ahora vi la isla del rey de los ladrones
donde nadie podía vivir, y todos querían morir
y los pájaros dije tan suavemente, él comenzó a sonreír
donde vive el rey de los ladrones, nadie puede volar más
tenían una especie de fábrica, que quería el bien de todos
fabricaban monedas, del alma de las personas
las arrancaban del cuerpo, con la ayuda de verdugos contratados
el rey de los ladrones bostezó, muere o vende
y allí estaban todos los ancianos, en un pequeño islote solitario
o los arrojaban al mar, en su último viaje
y allí se veían muchos jóvenes, en la playa de la desesperanza
recogían conchas, que se les caían de las manos
y en toda la isla, brillaba su espada
el miedo estaba presente, y no había más mundo
le dije al rey de los ladrones, aquí es tan oscuro y frío
él golpeó el suelo, mi fuego es más que todo
él dijo que recolectaba oro, y no hay mal en eso
mi voluntad es mi espada, y todos pueden verlo
doy trabajo a todos, y si muriera
entonces el mar comenzaría a rugir, y la isla se convertiría en humo
él bailaba, y se reía, y jugaba con su espada
ahora te cortaré en pedazos, mundo tonto y amable
¿qué harían sin mí, y la fuerza de mi brazo?
sin mí, serían solo un montón de arena
así que me alejé de la playa, y el brillo plateado de la luna
me alejé del rey de los ladrones, y el viento aullaba y silbaba
encontré un bote, y zarpe de la tierra
floté lentamente, lejos de la playa del rey de los ladrones
me sentía tan congelado, tan pequeño y asustado
anhelaba la luz, y el calor en mi lecho
y la superficie negra del mar, bajo el brillo de la luna
no había otra persona, hasta donde alcanzaba la vista
yo era el último humano, en este mar vacío
y el viento de los ladrones soplaba, sobre las tumbas de muchos marineros
pero cuando estaba más solo, y todo estaba muerto y gris
se escuchó el chapoteo de un remo, vi el destello de otro bote