När Solen Slocknar
Vid urbergets käftar mynnar en flod
där heden möter den första ek
Förtrollande stämma kallar sitt rov
med toner spunna av lögn och svek
I sorgens timma svartnar sinnet
Ensam får jag skulden bära
Spiller blod i hennes ära
Där heden möter den första ek
När solen slocknar är sorgens tid allt som försvinner
Djupt i min själ finns blott en låga som brinner
Nu drivs jag tillslut att finna kraft i mitt inre
Men sakta och säkert blir tankarna bara till ursinne
När minnen på bottnen ruttnar
och benen i mig knäcks
När tårarna tar slut
och vreden i mig väcks
Med mörker som mantel ger jag mig av
Ger mig av dit där land blir till hav
Mitt sinne mörknat av skam och sorg
Här väntar jag vid urbergets horg
Cuando el sol se apaga
En las mandíbulas de la montaña nace un río
donde la llanura se encuentra con el primer roble
Una voz encantadora llama a su presa
con notas tejidas de mentira y traición
En la hora de la tristeza la mente se oscurece
Solo debo cargar con la culpa
Derramo sangre en su honor
Donde la llanura se encuentra con el primer roble
Cuando el sol se apaga, el tiempo de la tristeza es todo lo que desaparece
Profundamente en mi alma solo hay una llama que arde
Ahora finalmente me veo obligado a encontrar fuerza en mi interior
Pero lentamente y seguramente los pensamientos se convierten solo en furia
Cuando los recuerdos se pudren en el fondo
y mis huesos se quiebran
Cuando las lágrimas se acaban
y la ira en mí despierta
Con la oscuridad como manto me marcho
Me marcho hacia donde la tierra se convierte en mar
Mi mente oscurecida por la vergüenza y la tristeza
Aquí espero en las mandíbulas de la montaña