395px

El Extraño

Nordman

Främlingen

Och det kom en man till byn just den dagen vintern slog till,
när den första snön färgat himlen grå,
och man undrade vem det var.
Det fanns styrka i hans blick av den sort de inte förstod.
Det fanns nåt som skrämde och nåt som bad,
det var bara faran de såg.
på en plats där allt står still, där är rädsla större än mod,
Där blir otryggheten en egen värld
där en främling inte får plats.
Och i yrsnön stod han tyst när han såg hur det skulle bli,
för ur rädsla växer fientlighet
och den vaktar på sitt revir.
Blir man född till främling, vad händer sen?
Och han kände att han förstod.
Men i yrsnön stod han kvar, när hans fotspår suddades ut.
Det fanns inget att gå tillbaka till
från den dagen vintern slog till.
Allt han hörde var sin egen röst, och den sa att han skulle gå.
Dit han kommit var det vinter jämt, men han måste leva ändå,
På en väg till ingenstans såg han livet fara förbi.
Han såg död och kärlek och allt han drömt,
men han kände att han var fri.
Han var fri för han var där, när han ville kunde han gå.
Men han måste leva sitt eget liv.
Kanske var han hemma ändå.
Och i yrsnön stod han kvar, när hans fotspår suddades ut.
Det fanns inget att gå tillbaka till
från den dagen vintern slog till.-

El Extraño

Y llegó un hombre al pueblo justo el día en que el invierno golpeó,
cuando la primera nieve tiñó el cielo de gris,
y la gente se preguntaba quién era.
Había fuerza en su mirada de un tipo que no entendían.
Había algo que asustaba y algo que pedía,
era solo el peligro lo que veían.
En un lugar donde todo está quieto, donde el miedo es más grande que el valor,
la inseguridad se convierte en un mundo propio
donde un extraño no tiene lugar.
Y en la ventisca se quedó en silencio al ver cómo sería,
pues del miedo crece la hostilidad
y guarda su territorio.
¿Se nace como extraño, qué sucede después?
Y él sintió que entendía.
Pero en la ventisca se quedó, cuando sus huellas se borraron.
No había nada a lo que regresar
desde el día en que el invierno golpeó.
Todo lo que escuchaba era su propia voz, y le decía que debía irse.
Donde había llegado siempre era invierno, pero debía vivir de todos modos,
en un camino hacia la nada veía la vida pasar.
Veía muerte y amor y todo lo que había soñado,
pero sentía que era libre.
Era libre porque estaba allí, cuando quisiera podía irse.
Pero debía vivir su propia vida.
Quizás estaba en casa de todos modos.
Y en la ventisca se quedó, cuando sus huellas se borraron.
No había nada a lo que regresar
desde el día en que el invierno golpeó.

Escrita por: Mats Wester / Py Bäckman