Pappa
Pappa, där du vilar i din himmel eller grav
Må ingen störa friden eller ställa flera krav
Du brukade vår jord och gav oss livets bästa bröd
Du gnodde för oss andra
Som irrande får vandra
Som trampar på varandra - jorden där vi gick är död
Pappa, du som visste allt om tunnland och hektar
Jag kunde offra konsten för bilden jag har kvar
Av dej bland folk och fä och nån gång med din fiol
Som fick din blick att glimma
Fast inga barn fick stimma
Fast du var trygg som urberg var du fjärran som en sol
Pappa, ändå levande som ryps och raps och råg
Din blick var blå och fylld av havre mest varthelst du såg
När skoporna tog sådden, såg du snett på ditt gevär
Och svor åt dessa jävlar
Som skövlar och som skrävlar
Du stäcktes innan tjälen gick ur jorden du höll kär
Pappa, du kunde aldrig rasta längs den väg du gått
Eller unna dej att njuta av vad du och andra sått
Du lever i mitt hjärta och strax intill den gård
Där du fick sno och ila
Har du fått ro och vila
Och vinden smeker gräset runt graniten på din vård
Pappa, varför gråter jag och varför är det så
Att dagarna känns tomma och att nätterna känns grå
Jag vet att ingenting är lätt men är det mödan värt
Att leva snett och såra
Och göra svaren svåra
Och sträva fast man innerst inne ingenting har lärt
Pappa, när det kryper under skinnet och blir kaos
Och när jag skenar fastän jag behöver ta en paus
Då tänker jag på dej och det liv du levt och sett
Bland smedjor, skjul och stallar
Bland trädor, stubb och vallar
Och undrar hur det nu har kunnat bli så skevt och snett
Pappa, varför drunknar all min visshet i en flod
Av missmod, hat och alkohol som flyter i mitt blod
Och varför gör jag det jag vet att ingen mänska bör
Jag ber dej inte svara
Jag ber dej bara vara
Hos mej en liten stund innan också natten dör
Pappa, där du vilar i din himmel eller grav
Må du sova sött och må du nu få koppla av
Den kamp du måste föra och det slit som gav oss bröd
Den väg vi måste vandra
Hur ska jag kunna klandra
Dina fel när också jorden där du sått är död
Papá
Papá, donde descansas en tu cielo o tumba
Que nadie perturbe tu paz ni imponga más demandas
Solías cuidar nuestra tierra y darnos el mejor pan de vida
Trabajaste para nosotros
Como ovejas errantes que vagan
Que pisotean unos a otros - la tierra por la que caminamos está muerta
Papá, tú que sabías todo sobre acres y hectáreas
Podría sacrificar el arte por la imagen que conservo
De ti entre la gente y a veces con tu violín
Que hacía brillar tu mirada
Aunque ningún niño se uniera
Aunque estabas tan seguro como una roca, tan distante como un sol
Papá, aún vivo como colza y centeno
Tu mirada era azul y llena de avena dondequiera que miraras
Cuando las palas tomaban la siembra, mirabas tu rifle de reojo
Y maldecías a esos demonios
Que arrasan y saquean
Te desvaneciste antes de que el suelo se descongelara del que tanto te preocupabas
Papá, nunca pudiste descansar a lo largo del camino que recorriste
O permitirte disfrutar de lo que tú y otros sembraron
Vives en mi corazón y cerca de la granja
Donde te apresuraste y trabajaste
Has encontrado paz y descanso
Y el viento acaricia la hierba alrededor de la piedra en tu tumba
Papá, ¿por qué lloro y por qué todo es así?
Que los días se sientan vacíos y las noches grises
Sé que nada es fácil, pero ¿vale la pena el esfuerzo?
Vivir torcido y herir
Y hacer las respuestas difíciles
Y esforzarse aunque en el fondo no se haya aprendido nada
Papá, cuando la confusión se apodera de mí
Y cuando me desboco aunque necesite tomar un descanso
Entonces pienso en ti y en la vida que viviste y viste
Entre herrerías, cobertizos y establos
Entre surcos, tocones y prados
Y me pregunto cómo todo ha podido torcerse de esa manera
Papá, ¿por qué se ahoga toda mi certeza en un río?
De desesperanza, odio y alcohol que fluye en mi sangre
Y ¿por qué hago lo que sé que ningún ser humano debería hacer?
No te pido respuestas
Solo te pido que estés
Conmigo un rato antes de que también la noche muera
Papá, donde descansas en tu cielo o tumba
Que duermas profundamente y puedas relajarte ahora
La lucha que tuviste que librar y el esfuerzo que nos dio pan
El camino que debemos recorrer
¿Cómo puedo culparte
Por tus errores cuando también la tierra que sembraste está muerta?