Huldran
Under täta kvistbältens gälaved
På ljungklädda hygler och furvuxen hed
Under månskärans spirande skymningsglans
Som förtrollar och fägnar i skugglekens dans
Mannakulning ljuda i fager ton
I skydraget insveper daggstänkta mon
En skepnad skönjes nu ute kvällningens fång
Och trånande sjunger en snärjande sång
Själasutten
Ditt tunga sinne lömskt hon tjusar
Hålrygg rutten
Dig leder i fördärv
Själasutten
Ditt arma blod för huldran rusar
Hålrygg rutten
I dunkelheten kärv
På skogens rese färdes de vildsköna rå
I stjärnpraktens lyster längs den hogstarka å
Hon dig lockar från milans glödande kol
Och fördärvar sinnesfriden hos din gemål
I gruvlig oro hon kallar ditt förslavade namn
Men fjättrad du står i skogfruns giriga famn
Hon var den vackraste mö som bland kvinnfolk fanns
Men i gråmossan släpar en djurlik svans
Nu när myrdimman tätnar i gryningens tid
Åter igen du är hemma vid
Men i själen du våndas och tiden blir svår
Ty tankarna färdas mot vildvuxna snår
Att i dövelse tjäna det blevo din lott
När skogsnuvan kallar och tar dig förgått
La Huldra
Bajo los densos cinturones de ramas
En los claros cubiertos de brezo y en los páramos cubiertos de pinos
Bajo el resplandor creciente del crepúsculo bajo la luna
Que encanta y deleita en la danza de las sombras
El canto de los hombres resuena en una hermosa melodía
En la bruma se envuelven las gotas de rocío
Una figura se vislumbra ahora en la captura del anochecer
Y cantando anhelante una canción seductora
Atormentado por el alma
Tu mente pesada ella encanta astutamente
Espalda encorvada podrida
Te guía hacia la perdición
Atormentado por el alma
Tu pobre sangre corre hacia la huldra
Espalda encorvada
En la amargura de la oscuridad
En el viaje del bosque se desplazan las hermosas criaturas
En el resplandor de las estrellas a lo largo del río poderoso
Ella te atrae lejos del calor del milano
Y perturba la paz mental de tu esposa
En una angustia profunda ella llama tu nombre esclavizado
Pero encadenado te quedas en los brazos codiciosos de la mujer del bosque
Ella fue la mujer más hermosa que existió entre las mujeres
Pero en el musgo gris arrastra una cola animal
Ahora que la niebla de la muerte se espesa en el amanecer
Una vez más estás en casa
Pero en el alma te atormentas y el tiempo se vuelve difícil
Pues los pensamientos se dirigen hacia los matorrales salvajes
Servir en la insensatez se convirtió en tu destino
Cuando la ninfa del bosque llama y te lleva al pasado