Huldran
Under täta kvistbältens gälaved
På ljungklädda hygler och furvuxen hed
Under månskärans spirande skymningsglans
Som förtrollar och fägnar i skugglekens dans
Mannakulning ljuda i fager ton
I skydraget insveper daggstänkta mon
En skepnad skönjes nu ute kvällningens fång
Och trånande sjunger en snärjande sång
Själasutten
Ditt tunga sinne lömskt hon tjusar
Hålrygg rutten
Dig leder i fördärv
Själasutten
Ditt arma blod för huldran rusar
Hålrygg rutten
I dunkelheten kärv
På skogens rese färdes de vildsköna rå
I stjärnpraktens lyster längs den hogstarka å
Hon dig lockar från milans glödande kol
Och fördärvar sinnesfriden hos din gemål
I gruvlig oro hon kallar ditt förslavade namn
Men fjättrad du står i skogfruns giriga famn
Hon var den vackraste mö som bland kvinnfolk fanns
Men i gråmossan släpar en djurlik svans
Nu när myrdimman tätnar i gryningens tid
Åter igen du är hemma vid
Men i själen du våndas och tiden blir svår
Ty tankarna färdas mot vildvuxna snår
Att i dövelse tjäna det blevo din lott
När skogsnuvan kallar och tar dig förgått
Huldran
Sous les branches serrées des buissons épais
Sur les clairières de bruyère et la lande de pins
Sous l'éclat naissant de la lune en déclin
Qui enchante et réjouit dans la danse des ombres
Le chant des hommes résonne en douce mélodie
Dans le souffle du vent, embrassant les montagnes humides
Une silhouette se dessine maintenant, capturée par le soir
Et chantant avec désir une mélodie envoûtante
Âme enchaînée
Ton esprit lourd, elle te charme sournoisement
Dos creux et pourri
Te mène à ta perte
Âme enchaînée
Ton pauvre sang pour Huldran s'emballe
Dos creux et pourri
Dans l'obscurité âpre
Dans la forêt, les magnifiques esprits errent
Dans l'éclat des étoiles le long de la puissante rivière
Elle t'attire loin des braises ardentes
Et trouble la paix de ton âme avec ta compagne
Dans une angoisse terrible, elle appelle ton nom asservi
Mais tu es enchaîné dans les bras avides de la dame des bois
Elle était la plus belle parmi toutes les femmes
Mais dans la mousse grise traîne une queue animale
Maintenant que la brume des marais s'épaissit à l'aube
Tu es de nouveau chez toi
Mais dans ton âme tu souffres et le temps devient dur
Car tes pensées errent vers des fourrés sauvages
Pour servir dans la mort, tel est ton destin
Quand la dame des bois appelle et te prend pour perdu