Detta Blir Min Doed
Det snöade på min begravning
Snön som föll närmast smälte fort
Prästen sa han inte känt mig personligen
Sen ljög han om allt gott jag hade gjort
I ett väder ingen människa välsignat
Rabblade de närmsta "fader vår"
Nåns ungar kastade snöbollar mot molnen
I våta skor började några redan gå
Och där jag låg jag under mosskransar och granris
Som en pojke i en allt för stor kostym
Med en blombukett som vissnat vid min sida
Flera famnar djupt nere i dyn
Som om jorden hade öppnat sig och svalt mig
Utan att jag ens hann fått ta adjö
När den åttonde klockan ljöd ifrån kapellet
Tänkte jag - detta blir min död
Jag frös och kände tårarna komma
Men jag grät bara för all den tid som gått
Att varje timma, var sekund är räknad
Var någonting som jag aldrig förstått
Jag vandrade genom alla år som varit
I en labyrint av självförakt
En skugga i en spegel kom emot mig
En kontur som inte kunde ses exakt
Denna ledsagarinna gav mig handen
Tog mig till en port i en återvändsgränd
Vad som än fanns där bakom porten
Var jag allt för rädd för att våga öppna den
Och jorden hade öppnat sig och svalt mig
Och färgat hela himmelen röd
När den nionde klockan ljöd ifrån kapellet
Tänkte jag - detta blir min död
Som i en drogad sömn, som i en slummer
Sjönk jag i en ejderdunsbädd
Jag visste att smärtan snart var över
Jag var inte längre rädd
På andra sidan rädslan fanns en frihet
Som jag aldrig hade känt förut
En aning av en evighet, en stillhet
Som när allt är över, allt är slut
Och när jorden hade öppnat sig och svalt mig
Och täckt över allt med nyfallen snö
När den tionde klockan ljöd ifrån kapellet
Visste jag att - detta blir min död
Här kunde ju historien ha slutat
På en kyrkogård vid en bortglömd grav
Men detta är en grav där ingen vilar
Här ligger den jag en gång var...
Esta Será Mi Muerte
Nevaba en mi funeral
La nieve que caía más cerca se derretía rápido
El sacerdote dijo que no me conocía personalmente
Luego mintió sobre todas las cosas buenas que había hecho
En un clima que nadie había bendecido
Los más cercanos recitaban el 'Padre Nuestro'
Los niños lanzaban bolas de nieve hacia las nubes
Algunos ya empezaban a irse con los zapatos mojados
Y allí yacía bajo coronas de musgo y ramas de pino
Como un niño en un traje demasiado grande
Con un ramo de flores marchitas a mi lado
Varias brazas profundas en el fango
Como si la tierra se hubiera abierto y me hubiera tragado
Sin siquiera poder despedirme
Cuando el octavo campanazo sonó desde la capilla
Pensé - esta será mi muerte
Tenía frío y sentía las lágrimas llegar
Pero solo lloraba por todo el tiempo que había pasado
Que cada hora, cada segundo está contado
Era algo que nunca entendí
Caminé a través de todos los años que habían pasado
En un laberinto de auto desprecio
Una sombra en un espejo se acercó a mí
Un contorno que no podía verse claramente
Esta acompañante me tomó de la mano
Me llevó a una puerta en un callejón sin salida
Lo que sea que estuviera detrás de esa puerta
Tenía demasiado miedo para atreverme a abrir
Y la tierra se abrió y me tragó
Y tiñó todo el cielo de rojo
Cuando el noveno campanazo sonó desde la capilla
Pensé - esta será mi muerte
Como en un sueño drogado, como en un letargo
Me hundí en una cama de plumas de eider
Sabía que el dolor pronto terminaría
Ya no tenía miedo
Al otro lado del miedo había una libertad
Que nunca antes había sentido
Un atisbo de eternidad, una calma
Cuando todo termina, todo se acaba
Y cuando la tierra se abrió y me tragó
Y cubrió todo con nieve recién caída
Cuando el décimo campanazo sonó desde la capilla
Supe que - esta será mi muerte
Aquí podría haber terminado la historia
En un cementerio junto a una tumba olvidada
Pero esta es una tumba donde nadie descansa
Aquí yace quien una vez fui...