395px

La novia del hombre del arroyo

Sarek

Baeckamannens Brud

Sent en kväll i sommartid
Allt är tyst och andas frid
Då smyger hon när ingen ser
Forsen viskar hennes namn
Där sitter han i månens sken
En speleman uppå en sten
Så vacker men med sorgsen blick
Han som aldrig någon fick
Hon har inte en chans
Där hon virvlar runt i yrande dans

I en brusande älv
Sitter spelemannnen själv
Som en spelande gud
Väntar på sin vita brud
Men när ögonen fått färg
Utav vatten och av berg
Tar hon mot hans hand
Och hon lämnar för alltid land

Dansen går mot klippans kant
Farlig mark som stupar brant
och älven kräver sitt i natt
Hör den ropar hennes namn
Hon har inte en chans
Där hon virvlar runt i yrande dans

I en brusande älv
Sitter spelemannnen själv
Som en spelande gud
Väntar på sin vita brud
Men när ögonen fått färg
Utav vatten och av berg
Tar hon mot hans hand
Och hon lämnar för alltid land

Där i månskenets glans
Syns en älva i en yrande dans

I sin brusande älv
Sitter bäckamannen själv
Men hans vitklädde brud
Har nu tagits mot av gud
För när ögonen fick färg
Såsom vatten och som berg
Tog hon näckens hand
Och kom aldrig mer i land

La novia del hombre del arroyo

Una noche de verano
Todo está en silencio y respira paz
Ella se desliza cuando nadie ve
El torrente susurra su nombre
Él está sentado a la luz de la luna
Un músico sobre una roca
Tan hermoso pero con mirada triste
Él que nunca tuvo a nadie
Ella no tiene oportunidad
Mientras gira en un baile frenético

En un río rugiente
El músico está solo
Como un dios tocando
Esperando a su novia blanca
Pero cuando sus ojos toman color
De agua y de montaña
Ella toma su mano
Y abandona la tierra para siempre

La danza se acerca al borde del acantilado
Terreno peligroso que cae abruptamente
Y el río reclama lo suyo esta noche
Escucha cómo llama su nombre
Ella no tiene oportunidad
Mientras gira en un baile frenético

En un río rugiente
El músico está solo
Como un dios tocando
Esperando a su novia blanca
Pero cuando sus ojos toman color
De agua y de montaña
Ella toma su mano
Y abandona la tierra para siempre

Allí, bajo el resplandor de la luna
Se ve un hada en un baile frenético

En su río rugiente
El hombre del arroyo está solo
Pero su novia vestida de blanco
Ha sido llevada por el dios
Porque cuando sus ojos tomaron color
Como el agua y la montaña
Ella tomó la mano del duende
Y nunca más regresó a tierra