Ett Sista Farväl (Jordeskymning)
Berget blöder!
Avskyvärda väsen trevar längs väggar
River urberget djupt uti dess märg
Ängar glöder!
Eldar slickar markens själva hjärta
Kväver allt som förr kunde kallas hopp
Allstädes tystnad!
All fågelsång har dött och solen slutat lysa
En surrande tomhet är allt som består
Ingen lystnad!
Ty världen har dragit sin sista suck
Nu har tiden upphört med sin existens
På marken ligger en kvidande ängel
Fastfrusen uti skarens själva märg
Dess hjärta så skört likt liljans stängel
Brytes ned och skrumpnar i en gråsvart färg
Förnekelsens sötma är när jorden är fångad i sitt eget fängelse
Dömda utopier blir verklighet när världen smakar förgängelse
Ängslan och ångest inför vad som komma skall
En framtidsvision förutan hopp
Ty livet känns förbannat och malplacerat
Un Último Adiós (Crepúsculo Terrenal)
La montaña sangra!
Criaturas abominables se arrastran por las paredes
Arrancan las entrañas de la montaña profundamente
Los prados arden!
Las llamas lamen el corazón mismo de la tierra
Ahogan todo lo que solía llamarse esperanza
Silencio en todas partes!
Todos los cantos de pájaros han muerto y el sol dejó de brillar
Un vacío zumbante es todo lo que queda
Sin deseo alguno!
Pues el mundo ha exhalado su último suspiro
Ahora el tiempo ha cesado en su existencia
En el suelo yace un ángel gimiendo
Congelado hasta la médula en la escarcha
Su corazón tan frágil como el tallo de un lirio
Se descompone y se marchita en un gris oscuro
La dulzura de la negación es cuando la tierra está atrapada en su propia cárcel
Las utopías condenadas se vuelven realidad cuando el mundo prueba la decadencia
Angustia y ansiedad ante lo que está por venir
Una visión futura sin esperanza
Pues la vida se siente maldita y fuera de lugar