395px

Gygror Cantó un Madrigal Encantado

Skald

Gygror Sjöng En Trolsk Madrigal

En symfoni utav bergakörer
Sjunger ut I sin fulla prakt
Dess stämmor förtrollar själen din
Vackra toner I nordlig trakt

Jökelporten stängd och låst
Dock bergsfolket gäster väntar
Lömska sången snärjer dig
Och på magiska porten gläntar

Gygrors sång vid fjällets fot
Där smältfloder stillsamt rinner
Binder dig uti själens väv
Ty in I berget du försvinner

Berget besjunger en trolsk symfoni
Den leder ner I djupet, vartän du vandrar hän
Fordom har urberget styrkts av magi
Och huldligt nu den manar fram en själsbild så vän
Men synen är blott en falsk utopi
Som gjuter fast dig uti karga klippors morän
Du bytte sången mot sorgelegi
Ty nu du spärrats in I evighetens domän

Ljuset svinner bakom din rygg
Då berget sväljer dig levande
I korpsvart mörker grips du av skräck
Längs källrännilar trevande

Ett svagt sken flackar på bergavägg
Silhuetter skymtas I fackelljus
Gygrorna fjättrar dig uti stål
Och leder dig djupare in I sitt hus

Förståndet tas då sakta ifrån dig
Trevar fram, är så illa tvungen
Du leds till droppstensskapad tron
Uppå sitter självaste bergakungen

Bergakungen ditt liv över rår
Sen den dagen gygror sjöng en trolsk madrigal
En mardröm som varar I tusentals år
Kedjor skramlar, då du famlar uti hans sal
Sänkt och förstenad uti själens snår
Inget giljar, saknar både vilja och val
Fjättrad I vansinnets famn, blint du står
Sen urminnes du lider alla helvetets kval

En mörkrets dröm I evig tid
I bergets djup du irrar an
Sjuk I sinn och dimhöljd blick
Dock ingen minns att du försvann

Du är nu ett med berget självt
Det har gnagt både minne och ben
Svunnet äro kött och blod
Ty ditt hjärta är belupet av sten

Fem ekskogar har vuxit upp
Och ruttnat ner sedan din dom
Tystnad härskar I mörkrets djup
Där går du allena, blek och tom

Bergakungen ditt liv över rår
Sen den dagen gygror sjöng en trolsk madrigal
En mardröm som varar I tusentals år
Kedjor skramlar, då du famlar uti hans sal
Sänkt och förstenad uti själens snår
Inget giljar, saknar både vilja och val
Fjättrad I vansinnets famn, blint du står
Sen urminnes du lider alla helvetets kval

Gygror Cantó un Madrigal Encantado

Una sinfonía de coros de montaña
Canta en toda su gloria
Sus voces encantan tu alma
Hermosos tonos en tierras del norte

La puerta de hielo cerrada y asegurada
Aún así, los invitados del pueblo de la montaña esperan
La canción engañosa te atrapa
Y en la puerta mágica se entreabre

El canto de los Gygrors al pie de la montaña
Donde los ríos derretidos fluyen silenciosamente
Te atan en la trama del alma
Porque en la montaña desapareces

La montaña canta una sinfonía encantada
Te lleva hacia lo profundo, dondequiera que vayas
Antaño, la roca madre fue fortalecida por la magia
Y ahora amablemente invoca una imagen del alma tan amiga
Pero la visión es solo una falsa utopía
Que te atrapa en la morrena de las rocas áridas
Cambiaste la canción por un lamento
Porque ahora estás encerrado en el dominio de la eternidad

La luz desaparece detrás de ti
Cuando la montaña te engulle vivo
En la oscuridad negra como el cuervo, te invade el miedo
Explorando a lo largo de arroyos subterráneos

Una débil luz parpadea en la pared de la montaña
Se vislumbran siluetas a la luz de las antorchas
Los Gygrors te atan con acero
Y te llevan más adentro en su casa

Tu mente se desvanece lentamente
Te arrastras, sin otra opción
Te llevan al trono hecho de estalactitas
Donde se sienta el mismísimo rey de la montaña

El rey de la montaña domina sobre tu vida
Desde el día en que los Gygrors cantaron un madrigal encantado
Una pesadilla que dura miles de años
Las cadenas suenan mientras te tambaleas en su salón
Hundido y petrificado en la maraña del alma
Nada importa, careces de voluntad y elección
Atado en los brazos de la locura, ciegamente te quedas
Desde tiempos inmemoriales sufres todos los tormentos del infierno

Un sueño de oscuridad por toda la eternidad
Vagas en las profundidades de la montaña
Enfermo en mente y con la mirada nublada
Pero nadie recuerda que desapareciste

Ahora eres uno con la montaña misma
Ha corroído tanto la memoria como los huesos
Carne y sangre han desaparecido
Porque tu corazón está cubierto de piedra

Cinco bosques de robles han crecido y se han pudrido
Desde tu condena
El silencio reina en las profundidades de la oscuridad
Donde caminas solo, pálido y vacío

El rey de la montaña domina sobre tu vida
Desde el día en que los Gygrors cantaron un madrigal encantado
Una pesadilla que dura miles de años
Las cadenas suenan mientras te tambaleas en su salón
Hundido y petrificado en la maraña del alma
Nada importa, careces de voluntad y elección
Atado en los brazos de la locura, ciegamente te quedas
Desde tiempos inmemoriales sufres todos los tormentos del infierno

Escrita por: