395px

Bruno

Skálmöld

Brúnin

vindur berst af hafi, virði fyrir mér
vanga ungrar stúlku sem við hliðina á mér er
munnurinn er opinn, mórautt rennur blód
menn eru á leiðinni, ég heyri nálgast hljóð

konan andar ennþá, kannski munum nást
klettabrúnin afdrepið í forboðinni ást
get ég varla losað grjót úr minni hönd
gaf ég höggið? voru á mér álög eða bönd

þeir látum ekki linna
ef liggjandi mig finna
með henni sem ég frelsið fann
við máttum feluleiki spinna
þeir bana okkur báðum
þeir berja vopnum snjáðum
hún svarar ekki, dauðadæmd
ef vaknar dísin ekki brádum

saman munum lífið láta
liggi ég við þetta vif
ef ég bara ekkert játa
ætti mér að gefast lif

hennar drýpur blód á blettinn
bærist særð og falleg hönd
niður henni kasta klettinn
kvikar sjórinn burt frá strönd

Bruno

El viento golpea desde el mar, siento delante de mí
la mejilla de una joven que está a mi lado
la boca está abierta, la sangre corre roja
los hombres se acercan, escucho el sonido acercarse

La mujer todavía respira, tal vez nos acerquemos
la frente golpeada en el tabú del amor
¿Puedo apenas liberar la piedra de mi mano?
¿Di el golpe? ¿Estaban sobre mí lazos o cadenas?

Ellos no dejarán de perseguirme
si me encuentran tendido
con ella a quien encontré la libertad
podíamos tejer engaños
ellos nos matan a ambos
ellos golpean con armas nevadas
ella no responde, condenada a muerte
si la diosa no despierta pronto

Juntos dejaremos la vida
me debato con esta duda
si solo no admito nada
debería rendirme a la vida

Su sangre gotea en la mancha
lleva una mano herida y hermosa
lanzo la piedra sobre ella
el mar se aleja de la orilla

Escrita por: