395px

Con los Gigantes

Skálmöld

Með Jötnum

æsist jötunn, eðlishvöt
oss frá glötun bjargar
rífur göt á feld og föt
flensar kjöt og sargar

skriðjöklar gnauða og skrafa í myrkrinu
skjálfti um höfðana fer
koma þau skríðandi úr kafi
kafloðin skrímslin úr hafi
bryðjandi grjótið og bergið og þúfurnar
brestur í öllu sem er
stætt er þá engum á ströndum
storknað er blóðið á höndum

ver oss vökull
vatnajökull
dansar dátt mey
dyrhólaey

vaknar í látunum vinur úr dvala
og veður í óvinaskaut
hann er með konu á herðum
hér vinnur bóginn á sverðum
stafnum í jörðina stingur hann hamrammur
stökkva þá dýrin á braut
brotnaði risinn úr bergi
berserkur hvikar nú hvergi

skelfur jörð
skelfur þar jörðin er skellur
skaftið á hraunlagðar hellur
stendur vörð
stendur hann vörð þegar steðjar að hætta
hann stendur með okkur og fellur

falla lauf
falla þá laufin að foldu
frjósa lík saman við moldu
birtan dauf
birtan er dauf þegar bardaga lýkur
þar bíða þau tvö sem að þoldu

brotnar sjór
brotnar þá sjórinn á bergi
bátarnir þoldu víst hvergi
hverfur mór
hverfur af mórinn en hvitslegin björgin
víst hvíla á eldgömlum mergi

kólnar blær
kólnar svo blærinn og kreppir
kverkunum risinn ei sleppir
losna klær
losnar um klær þegar lífið út fjarar
og loki þá óvininn hreppir

halda bönd
halda þau bönd er við hnýttum
heiðrum þær stundir er nýttum
jötnahönd
jötna- með hönd var þar járnstafur reistur
í jarðvegi lenti hann grýtt um

sofna börn
sofna loks börnin er sekkur
sólin við fjarlægar brekkur
bæjartjörn
bæjarins tjörn tekur blásvartan skugga
er bergrisinn úr henni drekkur

jötnahönd, járn- með vönd
jökull skelfur, freyðir strönd
jafnan halda engin bönd
jötnahönd, jötnahönd

jötnahönd, járn- með vönd
jörðin opnast, sökkva lönd
jakar íss við sjónarrönd
jötnahönd, jötnahönd

Con los Gigantes

æsist gigante, monstruosidad
nos salva de la perdición
rasga caminos en piel y tela
desgarra carne y hiere

glaciares crujen y se deslizan en la oscuridad
temblor en las cabezas se siente
ellos vienen arrastrándose desde la caverna
las bestias marinas del abismo
rompiendo las rocas y las montañas y las colinas
todo se resquebraja
no hay refugio en las costas
la sangre se enfría en las manos

mira el glaciar
glaciar de agua
baila la doncella
isla de Dyrhólaey

despierta el amigo de la muerte de su letargo
y el clima en la tierra hostil
él está con su mujer a cuestas
aquí se forja el arco sobre las espadas
clava el martillo en la tierra
los animales huyen despavoridos
el gigante se desmorona de la montaña
el berserker ahora no se esconde en ningún lado

tiembla la tierra
tiembla cuando la tierra se sacude
el eje en las rocas fundidas
el guardián se yergue
él se mantiene firme cuando el peligro se acerca
él se queda con nosotros y cae

caen las hojas
caen las hojas hasta el suelo
los cuerpos se congelan junto a la tierra
la luz se desvanece
la luz se desvanece cuando la batalla termina
allí esperan los dos que resistieron

rompe el mar
rompe el mar en las rocas
los barcos no resisten en ningún lugar
desaparece la niebla
la niebla se disipa y las blancas montañas
descansan sobre antiguos huesos

se enfría el viento
se enfría tanto el viento y se desvanece
el gigante no se libra del dolor
se sueltan las prendas
se desprenden las prendas cuando la vida se aleja
y entonces el enemigo sucumbe

mantén las ataduras
mantén las ataduras que hemos atado
honramos esas horas que disfrutamos
mano de gigante
con manos de gigante se erigió un bastón de hierro
en la tierra se hundió lleno de guijarros

duermen los niños
finalmente los niños se duermen
el sol se oculta tras lejanas colinas
el estanque del pueblo
toma una sombra azul oscura
donde el gigante bebe de ella

mano de gigante, hierro- con guante
glaciar tiembla, arrasa la costa
nunca se mantienen ataduras
mano de gigante, mano de gigante

mano de gigante, hierro- con guante
la tierra se abre, se hunden las tierras
hiela el hielo en el horizonte
mano de gigante, mano de gigante