När Döden Sträcke ut Sina Vingar
En värld och dess folk, i glädje leva
Förvirrade små själar, i ljus de treva
Leende, men ack så oförstående och svarg
Girighetens ansikte visar sitt sanna jag
Bind, själsliga vind, med bud on död och oändligt slut
Som ett kallt täcke bredes dina vingar ut
Jord, öde jord, så utplånad, karg och dyster
Som pesten tog mänskligt liv dun u slukas på din lyster
Jag öppnar min famn och vaggar dig till ro
Jag tar den sista flamman, det sista jordliga bo
Jag tar ljuset till mitt hjärta och släcker det
Jag tar era drömmar och ert hopp försvinner i evighet
Ångest och förtvivlan, djup i själen rista
På de som en gang burit ljusets gnista
Jord, öde jord, du aldrig igen ett liv kommer att få
Inga vägar, inget skymmer af hopp er kommer att nå
Cuando la Muerte Extiende sus Alas
En un mundo y su gente, viven en alegría
Almas confundidas, en la luz titubean
Sonriendo, pero tan incomprensibles y oscuros
La cara de la avaricia muestra su verdadero yo
Ata, viento del alma, con mensajes de muerte y un final infinito
Como una manta fría, extiendes tus alas
Tierra, tierra desolada, tan borrada, árida y sombría
Como la peste que tomó vidas humanas y se devora tu brillo
Abro mis brazos y te mezo para descansar
Tomaré la última llama, el último hogar terrenal
Tomaré la luz en mi corazón y la apagaré
Tomaré sus sueños y su esperanza desaparecerá en la eternidad
Angustia y desesperación, grabadas profundamente en el alma
En aquellos que alguna vez llevaron la chispa de la luz
Tierra, tierra desolada, nunca más tendrás una vida
No habrá caminos, ninguna sombra de esperanza alcanzarán