Medmänsklighet
Jag hålls vaken till rasslet av kedjor
Till gnidandet av kättingar met sten
När ska lidandet äntligen få sitt slut?
Hur mycket kött skall få gå till spillo?
Tankar kring död och smärta hemsöker
Skingrar mig från verklighetens kval
Sömnlösa nätter ömsar mina demoners skinn
Och stryper mig med sina kalla fingrar
Låt denna emotionella snara strama åt
Kring min hals, kväv mig, men inte alltför hårt
Jag vill fortfarande minnas en gnutta männsklighet
En strimma medmännsklighet i ett hav av skit
Arma, godtrogna lilla människa, se på mig
Se genom det kött som du har fjättrat
Hur det som legat gömt och förseglat i åratal
Nu tär genom för att andas på egen hand
Med egna krafter
Humanidad
Me mantengo despierto por el tintineo de las cadenas
Por el roce de las cadenas con piedra
¿Cuándo terminará finalmente el sufrimiento?
¿Cuánta carne se desperdiciará?
Pensamientos sobre la muerte y el dolor me atormentan
Me alejan de la angustia de la realidad
Noches sin dormir cambian la piel de mis demonios
Y me estrangulan con sus frías manos
Deja que esta trampa emocional se apriete
Alrededor de mi cuello, ahógame, pero no demasiado fuerte
Todavía quiero recordar un poco de humanidad
Un destello de humanidad en un mar de mierda
Pobre, ingenua pequeña persona, mírame
Mira más allá de la carne que has encadenado
Cómo lo que ha estado oculto y sellado durante años
Ahora se abre paso para respirar por sí mismo
Con fuerzas propias