De Ödeslösa
I morgontimma var skapelsen ny
En arla vandring längs strändernas stråk
Lufthav som strålar av gryningens ljus
Vind som kyler den grånande hud
Ett förskönande kalls himlavalv
Över den vidsträckta vyn
Med fynd av drivved som svept in mot land
Den djärvaste av tanke föds Solskivan ståtar högt
Bakom skuggornas danande gång
Det urtida träd som andas
Som viskar ut sin gudaande
Bark som murknat och fallit isär
En gestalt som närts utan ljus
Ögon som öppnas än utan liv
Än utan syfte och mål
Ask och Embla
De ödeslösa
Med havet som slutpunkt, dess ändlösa grav
Hand i hand samman mot en ny värld
Räds ej den gäld som betalats i guld
Men dömd till det pris som betalas i järn
Forna vintrars skare
Har nu glömt inför årets skörd
Rämnande murar, smältande tjäle
Ett ok som släpats i gyttjan
Det finns ingen rättvisa
Ty det finns bara oss
Gårdagens slit betyder föga
Inför morgonens dom
Visa mig det band som brustit
Visa oss dess spruckna fäste
Flitens tid har tystnat
Där pålar på nytt slås i jord
När Gautr gjöt liv, de befriade kroppar
När Gautr gjöt liv, de befriade själar
Varmt blod i ström genom ådror
Värmen från dess källa, att skönjas bland lövverk
Stränder av svavel, en spegel så grå
Dränkt utan färger och liv.... av de ödeslösa
De los sin destino
En la hora matutina la creación era nueva
Un temprano paseo a lo largo de las costas
Aire que irradia la luz del amanecer
Viento que enfría la piel que envejece
Un cielo adornado con frío
Sobre la vista extensa
Con hallazgos de madera flotante arrastrada a la orilla
La idea más audaz nace, el disco solar brilla alto
Detrás del baile de las sombras
El árbol antiguo que respira
Que susurra su espíritu divino
Corteza que se ha podrido y desmoronado
Una figura que se ha alimentado sin luz
Ojos que se abren aún sin vida
Aún sin propósito ni meta
Ask y Embla
Los sin destino
Con el mar como punto final, su tumba interminable
Mano a mano hacia un nuevo mundo
No temas la deuda pagada en oro
Sino condenado al precio pagado en hierro
La escarcha de los inviernos pasados
Ahora olvidada ante la cosecha del año
Muros agrietados, hielo derritiéndose
Un yugo arrastrado en el lodo
No hay justicia
Porque solo estamos nosotros
El esfuerzo de ayer significa poco
Frente al juicio de la mañana
Muéstrame el lazo que se ha roto
Muéstranos su punto de ruptura
El tiempo de diligencia se ha detenido
Donde los postes son clavados de nuevo en la tierra
Cuando Gautr infundió vida, liberaron cuerpos
Cuando Gautr infundió vida, liberaron almas
Sangre caliente fluyendo por las venas
El calor de su fuente, para ser disfrutado entre las hojas
Costas de azufre, un espejo tan gris
Ahogado sin colores y vida... de los sin destino