Mormors julstjärna
Jag kom från timmerskogen
denna julafton mulen och grå.
Det var klent med sjöarnas isar
och tungsamma mil att gå.
Det var min debut i skogen,
ty jag var bara fjorton år.
Och aldrig glömmer jag slitet
vart än mina tankar går.
Jag kände mig trött och hungrig
där jag traskade fram i snön,
och till slut blev jag frestad
att prova isen på sjön.
Jag såg för mitt indre vår stuga
och mormor och hunden Pan.
Jag visste att mor skulle vänta
med att tända vår julegran.
Då var skymningen redan kommen
och jag såg ej om isen bar,
men vad tjäner det till att fråga
när man inte får något svar.
Då lyste plötsligt en stjärna
iganom allt mörker och dis.
Jag ser den än för mitt inre,
när jag går över frusen is.
ty mormor satt därhemma
i vårt lilla ensliga tjäll.
Hon hade tänt den stjärna.
som lyste min väg denna kväll.
Den ledde mig fram över isen,
liksom en osynlig hand.
Och än kan jag inte fatta
att hag någonsin nådde land.
Men ibland på min svåra vandring
denom livets mörka snår,
så ser jag den julestjärna
som lyste när vägen var svår.
La estrella de Navidad de mi abuela
Yo venía del bosque de abetos
en esta Nochebuena nublada y gris.
Escaseaba el hielo en los lagos
y era pesado el camino por recorrer.
Era mi debut en el bosque,
pues solo tenía catorce años.
Y nunca olvidaré el esfuerzo
dondequiera que vayan mis pensamientos.
Me sentía cansado y hambriento
mientras avanzaba por la nieve,
y al final fui tentado
a probar el hielo del lago.
Veía en mi mente nuestra cabaña de primavera
con mi abuela y el perro Pan.
Sabía que mamá estaría esperando
para encender nuestro árbol de Navidad.
Ya había caído el crepúsculo
y no veía si el hielo era seguro,
pero ¿de qué sirve preguntar
si no se obtiene respuesta?
Entonces, de repente brilló una estrella
a través de toda la oscuridad y la niebla.
Todavía la veo en mi mente,
cuando camino sobre el hielo congelado.
Porque mi abuela estaba en casa
en nuestra pequeña y solitaria cabaña.
Ella había encendido esa estrella
que iluminaba mi camino esta noche.
Me guió a través del hielo,
como una mano invisible.
Y aún no puedo entender
cómo alguna vez llegué a tierra firme.
Pero a veces, en mi difícil travesía
a través de los oscuros matorrales de la vida,
veo esa estrella de Navidad
que brillaba cuando el camino era difícil.