Jättekult
Jag e så trött, på alla djupingar jag mött.
Som tror att killar tänder på, basker och svart trikå.
Hår under armarna, mustach.
Hemklippt lugg och dalapage.
En konstnärsfuturist som går på Beckmans och blir stylist.
För då e man kult och så jävla fin, läser Boyjes Kallocain
Jublar när Berggren går på scen, säger nåt laddat av Lars Norén.
Om ångest och plåga och själstumult.
Helt obegripligt men jättekult.
Du äter konst och litteratur, för att det är fin kultur.
Låtsas förstå, nåt som ingen begriper sig på.
Du springer runt på bok-caféer, kollar filmer ingen ser.
Kör udda musik som e bra tills den fått publik.
För då e man kult och så speciell, fryser till på Jonas Gardell.
House Musical Of Noise, kollar bilder as Joseph Boijs
Drar till Berlin och lever ockult.
Helt obegripligt, men jättekult.
Om man inte gillar killar, bio dans och flärd.
Ler i mjugg åt dom som läser Clic och Damernas värld.
Inte gillar och ta ett par järn, få en meter eller två.
Hur faan e man funtad då?
Jo då e man Kult och har likblekt face, tror sig va som Modesty Blaise.
Sitter på Peppar, ser i Slitz, tar lite acid dansar på Ritz.
Och där upp på scen bräker Plura för fullt.
Helt obegripligt, men jättekult.
Ja då e man kult och så schysst blasé, prisar allt som blivit passé.
Gammal lump från den tid som flytt, dammas av och blir som nytt.
Och fast det är skit så lika fullt.
E det så häftigt och jättekult.
Súper genial
Estoy tan cansado de todos los intelectuales que he conocido.
Que creen que a los chicos les gusta, boinas y mallas negras.
Pelos bajo los brazos, bigote.
Flequillo cortado en casa y estilo Dalarna.
Un futurista artístico que estudia en Beckmans y se convierte en estilista.
Porque entonces eres genial y tan malditamente fino, leyendo Boyjes Kallocain.
Aplaudiendo cuando Berggren sube al escenario, diciendo algo cargado de Lars Norén.
Sobre angustia y tormento y tumulto interior.
Totalmente incomprensible pero súper genial.
Comes arte y literatura, porque es cultura refinada.
Finges entender algo que nadie entiende.
Corres por cafés literarios, ves películas que nadie ve.
Escuchas música rara que es buena hasta que tiene público.
Porque entonces eres genial y tan especial, te emocionas con Jonas Gardell.
House Musical Of Noise, miras las fotos de Joseph Boijs.
Te vas a Berlín y vives en lo oculto.
Totalmente incomprensible, pero súper genial.
Si no te gustan los chicos, el cine, el baile y el glamour.
Sonríes en secreto a los que leen Clic y Damernas värld.
No te gusta tomar un par de tragos, ganar un metro o dos.
¿Cómo diablos estás cuerdo entonces?
Pues entonces eres genial y tienes la cara pálida, creyéndote como Modesty Blaise.
Sentado en Peppar, hojeando Slitz, tomando un poco de ácido y bailando en Ritz.
Y allí en el escenario, Plura grita a todo pulmón.
Totalmente incomprensible, pero súper genial.
Sí, entonces eres genial y tan cool blasé, elogiando todo lo que ha pasado de moda.
Vieja chatarra de tiempos pasados, sacudida y convertida en nueva.
Y aunque sea una porquería, igualmente.
Es tan genial y súper genial.