Sista brevet hem
Ett sorgens brev jag skriver med hans av ålder trött.
Min kära ändat färden och åter hemåt vänt.
Hon var en rosig blomma uti den gröna vår,
Men tårar henne följt alltsen vi for.
Jag minns den frukt hon gav mig från er apel utanför;
Ett frö hon bar med sig hemifrån.
Det vårdträd som hon vaktat nu växt och burit frukt.
Den skörden blev min sorg och hennes slut.
Svar och blek; en viskning:
Är jag kommen hem igen?
Så går hon bort min älskling och reser åter hem
Ett leende av lycka:
Jag är hemmavid igen.
Så far hon bort min älskling och får ro.
Över havet gick vår resa; här i väster fanns vårt mål.
Jag kunde inte ana hennes lidande och kval.
Jag trodde allt blir bättre, tiden läker alla sår.
Säkert står hon leende en dag.
Jag sett hon stått vid stranden med blick i fjärran fäst.
Hur tårar utan längtan stal all kraft ut hennes bröst.
Men ej hjärtat hastigt brister när så saknad sakta tär,
Ett hjärta blöder sakta, tynar bort.
The Last Letter Home
A sorrowful letter I write with his age-weary pen.
My dear has reached the end of the journey and is heading back home.
She was a rosy flower in the green spring,
But tears followed her as we left.
I remember the fruit she gave me from your apple tree outside;
A seed she carried from home.
The nurturing tree she watched over has now grown and borne fruit.
That harvest became my sorrow and her end.
Pale and silent; a whisper:
Have I come home again?
So she goes away, my love, and travels back home
A smile of happiness:
I am home again.
So she goes away, my love, and finds peace.
Our journey went over the sea; our destination was in the west.
I couldn't imagine her suffering and pain.
I thought everything would get better, time heals all wounds.
Surely she will stand there smiling one day.
I've seen her standing by the shore, gaze fixed in the distance.
How tears without longing stole all strength from her chest.
But the heart doesn't break suddenly when longing slowly wears away,
A heart bleeds slowly, fades away.