Frostrósir
Þú komst til að kveðja í gær
Þú kvaddir og allt varð svo hljótt
Á glugganum frostrósin grær
Ég gat ekkert sofið í nótt
Hvert andvarp frá einmanna sál
Hvert orð sem var myndað án hljóðs
Þú greinist sem gaddfreðið mál
Í gerfi hins lífvana blóms
Er stormgnýrinn brýst inn í bæ
Með brimhljóð frá klettóttri strönd
En reiðum og rjúkandi sæ
Hann réttir oft ögrandi hönd
Ég krýp hér og bæn mína býð
Þá bæn sem í hjartað er stráð
Ó þyrmd henni gefð henni grið
Hver gæti mér orð þessi ljáð?
Frostrósir
Viniste a despedirte ayer
Llamaste y todo se volvió tan silencioso
En la ventana el escarchado verde crece
No pude dormir esta noche
Cada suspiro de una sola alma
Cada palabra formada sin sonido
Te desvaneces como un discurso afilado
En el jardín de la flor viviente
¿La tormenta rugiente irrumpe en la ciudad?
Con el estruendo de las rocas en la costa
Pero enojado y el mar rugiente
A menudo extiende una mano amenazante
Me arrastro aquí y ofrezco mi plegaria
Esa plegaria que está en el corazón afligido
Oh, no le des tormento, dale paz
¿Quién podría darme estas palabras?