Märk Hur Vår Skugga
Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere,
inom ett mörker sig slutar,
hur guld och purpur i skoveln, där,
byts till guld och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
och tre gånger sen dödgrävaren själv,
mer du din druvan din ryster.
Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv
gravvård över vår syster!
Lillklockan klämtar till storklockans dön,
lövad står kantorn i porten
och till de skrålande gossarnas bön
helgas denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
kantas mellan rosors gulnade blad,
multnande plankor och bårar;
till dess den långa och svartklädda rad
mjukt sig bugar i tårar.
Så gick till vila, från slagsmål och bal,
grälmakar Löfberg, din maka,
ej mer från gräset långhalsig och smal
hon än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes i dag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig är jag;
vi är torstiga alla.
(Ack längtansvärda, och bortskymda skjul
under de susande grenar,
där tid och döden en skönhet och ful
till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
lyckan, eljest uti flykten så vig,
aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
bryter fromt sina pilar.)
Marca cómo nuestra sombra
Marca cómo nuestra sombra, marca, Movitz mi hermano,
en la oscuridad se cierra,
cómo el oro y el púrpura en la pala, allí,
se cambian por oro y trapos.
Charon agita desde su ruidoso río,
y tres veces el sepulturero mismo,
más tu uva te estremece.
Por eso, Movitz, ven y ayúdame a levantar
una tumba sobre nuestra hermana!
El reloj pequeño tañe al estruendo del gran reloj,
loado está el sacristán en la puerta
y a la oración de los chicos que cantan a coro
se santifica este lugar.
El camino hacia la ciudad sepulcral del templo
está bordeado de pétalos amarillentos de rosas,
tablones podridos y camillas;
hasta que la larga fila vestida de negro
se inclina suavemente en lágrimas.
Así se fue a descansar, de peleas y bailes,
esposa de Löfberg, tu esposa,
ya no desde la hierba larguirucha y delgada
ella mira hacia atrás.
Ella se separó de Dantobommen hoy
y con ella todos los alegres grupos.
¿Quién ahora comandará la botella?
Ella tenía sed y yo tengo sed;
todos tenemos sed.
(Oh refugios anhelados y ocultos
bajo las ramas susurrantes,
donde el tiempo y la muerte una belleza y fealdad
unen en un polvo!
Nunca buscó envidia un camino hacia ti;
la felicidad, tan ágil en la huida,
nunca corre alrededor de las tumbas.
Enemigo armado allí, ¿qué te parece,
rompe piadosamente sus flechas.)