Jag fattar ingenting
inte en dag yngre
skriver jag en sång
jag har ältat alla ord
här över muggar och glas
vi kom varandra närmre
du och jag i vår
och jag är tacksam för
att du orkade lyssna
en sommar igen
kanske nån vecka på landet
kanske nån helg
i nån storstad söderut
du och din tjej
jag och min son ibland
planerna är skönt
om dom kan flyta lite nu
fan, det värker
det ilar då och då
det känns ibland som om alla har
förstått utom jag
att världen står och pekar
stackars han som tror
att livet är en dröm
han borde ta ett jobb
jag drack en kaffe hos Louise
på hennes uteplats igår
hembakt och en son
som lärt sig cykla just
hon berättade sin historia
och om styrkan hon fått
hur värdena ändras
när sjukdomar kommer
jag ville skjuta mig själv
redan på tunnelbanan hem
för hur svag jag har varit
och hur fel jag haft
två öl senare
var Skånegatan
ändå lite lockande
och framtidens ljus
jag fattar ingenting...
ännu inte äldre
tar jag flyget härifrån
och tänker att jag blivit lite
starkare
tänker att jag bara måste
se mig om
och leva lite mer
du vet hur jag är
men sen i mörkret på hotellet
i lappsjukans klimax
klickar jag fram bilder
som jag har i telefon
hon och jag i taxi
på väg från Gorkijparken
på ett sista försök
i Moskva
nu minns jag det som varmt
det där som frös i TV-soffan
dagarna vi inte orkade
prata med varann
jag tvivlar än en gång
och strör ut frågorna på bordet
nån säger nånting
nån annan nåt annat
jag kunde säga att jag önskar
hon förstod
men det är ju inte det
jag vill nog bara ändra sanningen
nu går solen upp
och jag står på en balkong
i ett land jag aldrig känt
och tittar österut
ett land jag aldrig känt
med nya smaker att förnimma
steg som måste tas
och mina hyllor för mig själv
stolt som en bödel
som bara gör sitt jobb
väntar jag på frälsning
och förståelse
jag fattar ingenting...
jag fattar ingenting
och jag ser bara tecken
bilder säger stanna
bilder säger gå
vi pratar inte mera
eller gifter oss till hösten
saker förändras
när tiden går
har jag väntat mig för mycket
blåste jag iväg
jag ser tillbaka på
en radda av affischer
jag tror jag drömde om ett liv
bara utan korridorer
utan korridorer
skulle jag bli lycklig
du kände mig när
åren var terminer
när sommaren var helig
och nätterna var allt
du har vart densamma
som en klippa genom tiden
med en hand som
verkat räcka åt oss alla
minns du när vi satt
utanför Strandbaden i Falkenberg
och lyssnade på när
havet blåste in
det var långt innan henne
det var långt före allt
men jag kan inte komma på
att jag saknade nåt då
jag ser regnet komma närmre
över floden
TV:n dövar tystnaden
i mörkret
tid tid
inte en dag yngre
skriver jag en sång
jag fattar ingenting...
No entiendo nada
no un día más joven
escribo una canción
he repasado todas las palabras
aquí sobre tazas y vasos
nos acercamos más
tú y yo en nuestro
y estoy agradecido
porque tuviste la paciencia de escuchar
otro verano
quizás una semana en el campo
quizás un fin de semana
en alguna gran ciudad al sur
tú y tu chica
yo y mi hijo a veces
los planes son agradables
si pueden fluir un poco ahora
maldición, duele
punza de vez en cuando
a veces siento como si todos
hubieran entendido excepto yo
que el mundo señala
pobre de aquel que cree
que la vida es un sueño
debería conseguir un trabajo
tomé un café en casa de Louise
en su patio ayer
casero y un hijo
que acaba de aprender a andar en bicicleta
ella contó su historia
y sobre la fortaleza que ha encontrado
cómo cambian los valores
cuando llegan las enfermedades
quería dispararme
ya en el metro de regreso a casa
por lo débil que he sido
y por todos los errores que cometí
dos cervezas después
Skånegatan
aún era un poco tentador
y la luz del futuro
no entiendo nada...
aún no más viejo
tomo el avión desde aquí
y pienso que he llegado a ser un poco
más fuerte
pienso que solo debo
explorar un poco más
y vivir un poco más
tú sabes cómo soy
pero luego en la oscuridad del hotel
en el clímax de la melancolía
despliego fotos
que tengo en el teléfono
ella y yo en un taxi
de regreso desde el Parque Gorki
en un último intento
en Moscú
ahora lo recuerdo como algo cálido
lo que se congeló en el sofá de la TV
días en los que no podíamos
hablar el uno con el otro
dudo una vez más
y esparzo las preguntas sobre la mesa
alguien dice algo
otro algo distinto
podría decir que deseo
que ella entendiera
pero no es eso
lo que quiero es cambiar la verdad
ahora sale el sol
y estoy en un balcón
en un país que nunca conocí
mirando hacia el este
un país que nunca conocí
con nuevos sabores por descubrir
pasos que debo dar
y mis estantes para mí mismo
orgulloso como un verdugo
que solo hace su trabajo
espero la redención
y la comprensión
no entiendo nada...
no entiendo nada
y solo veo señales
las imágenes dicen quédate
las imágenes dicen vete
ya no hablamos más
o nos casamos en otoño
las cosas cambian
a medida que pasa el tiempo
¿esperé demasiado?
¿me dejé llevar por el viento?
miro hacia atrás
una fila de carteles
creo que soñé con una vida
sin pasillos
sin pasillos
sería feliz
me conociste cuando
los años eran semestres
cuando el verano era sagrado
y las noches eran todo
has sido la misma
como un pilar a través del tiempo
con una mano que
parecía alcanzarnos a todos
¿recuerdas cuando estábamos
fuera de Strandbaden en Falkenberg
escuchando cómo
el mar soplaba hacia nosotros?
era mucho antes de ella
mucho antes de todo
pero no puedo recordar
que me faltara algo entonces
veo la lluvia acercarse
sobre el río
la TV ahoga el silencio
en la oscuridad
tiempo tiempo
no un día más joven
escribo una canción
no entiendo nada...