Under månen
fru Bast hälsade på den natten fri från alla domedagsdressyrer
månen stod i zenit över ån
i Dionysos vinkapell satt älvorna och skåla med satyrer
och vi hylla vår förgängelsedemon
det var sommar och du skulle härifrån
och jag såg bjälken i mitt öga men sån insikt hjälper föga
när Freja plockat ut sitt honorar
då vill man skrika börja om och stanna kvar
men vem hör en sådan sliten kommentar?
inga svar
men stjärnor föll och älvor höll oss fångna i ett avsked under månen
domedagsprofeter satt och grät
och orden om försoning fick sitt liv som aldrig hörts i telefonen
en kyss i Dionysos tête-a-tête
ett snedsteg av förlåt som jag förlät
för månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får
och då går det som det går
sen vill jag skriva allt jag sett så nån förstår
fast inga toner kan förklara hur jag mår
och det blev sent och det blev tyst
och när Bacchus hade kysst oss blev du rädd och jag blev stel
och du sa allt det här är fel
men alla älvor höll oss kvar och nu var döden uppenbar vid vårat avsked under månen
och timmarna vi hade och som gick försvann med tanken bort i dimman
vi vände innan Venus syntes klart
och landa i en säng med valda ord och såg vår sista vargatimme
satyrer vände hem från fläkt och fart
det va lugnt och tyst men knappast underbart
för är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet
nu var vi två men ensamheten gav sig på
och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få
och du såg det men du bad mig inte gå, men förstå
och det vart en sekund av evighet och en sekund av osynliga tårar
i Dionysos dissonans
en sekund var klarsynt och förstod att jag var en av tusen dårar
som hoppas harmoni och tolerans
men letar så febrilt i älvors dans
så jag gick hem så konsekvent till mig och mina instrument
och sagan fick det slut den skulle ha
men det var sommar då och natten blev ju bra så det va vackert
men det såg jag först idag
och när jag vandrar ut ikväll till Dionysos vinkapell och ser satyrer höja glas
och älvor dansa i extas
jag vinglar sakta ner till ån och sänder hälsning därifrån till en drottning under månen
Bajo la luna
Doña Bast saludó en esa noche libre de todas las domas apocalípticas
la luna estaba en su cenit sobre el río
en la capilla de vino de Dionisio, las hadas brindaban con sátiros
y honrábamos a nuestro demonio del desvanecimiento
era verano y tú debías irte de aquí
y vi la viga en mi ojo, pero tal visión ayuda poco
cuando Freya ha cobrado su honorario
entonces uno quiere gritar, empezar de nuevo y quedarse
pero ¿quién escucha un comentario tan desgastado?
sin respuestas
pero las estrellas caían y las hadas nos mantenían cautivos en una despedida bajo la luna
cantores del apocalipsis lloraban
y las palabras de reconciliación cobraron vida como nunca se escuchó por teléfono
un beso en el tête-à-tête de Dionisio
un paso en falso de perdón que perdoné
pues la luna tiene un poder que la razón nunca tuvo y nunca tendrá
y entonces sucede lo que sucede
luego quiero escribir todo lo que he visto para que alguien entienda
aunque ninguna nota pueda explicar cómo me siento
y se hizo tarde y se hizo silencio
y cuando Baco nos había besado, tú te asustaste y yo me quedé rígido
y dijiste que todo esto estaba mal
pero todas las hadas nos mantenían aquí y ahora la muerte era evidente en nuestra despedida bajo la luna
y las horas que teníamos y que se fueron desaparecieron con el pensamiento en la neblina
volvimos antes de que Venus se hiciera visible claramente
y caímos en una cama con palabras elegidas y vimos nuestra última hora de lobo
los sátiros regresaron a casa desde la diversión y la velocidad
estaba tranquilo y en silencio, pero apenas maravilloso
pues si uno está cansado de la soledad, el silencio ha perdido su dignidad
ahora éramos dos, pero la soledad se apoderó
y atacó con un discurso sobre todo lo que no podía tener
y tú lo viste, pero no me pediste que me fuera, sino que entendiera
y hubo un segundo de eternidad y un segundo de lágrimas invisibles
en la disonancia de Dionisio
un segundo fue lúcido y entendí que era uno de mil locos
que esperan armonía y tolerancia
pero buscan febrilmente en el baile de las hadas
así que regresé a casa de manera consecuente, a mí y mis instrumentos
y el cuento tuvo el final que debía tener
pero era verano y la noche resultó ser buena, así que fue hermoso
pero solo lo vi hoy
cuando salgo esta noche hacia la capilla de vino de Dionisio y veo a los sátiros levantar sus copas
y a las hadas bailar en éxtasis
me tambaleo lentamente hacia el río y envío saludos desde allí a una reina bajo la luna