Tal av hjärter dam
"De djävlar, som förändrat mig
ska jag för alltid hämnas
Vems öde det än ämnas"
sjöng hennes vackra röst.
"De bugar sig för myten
och vänder kappan efter vinden.
Och de kysser mig på kinden
och jag spyr på deras tröst.
De lägger sig och vilar tryggt
och barnsligt vid mitt bröst.
Och när de fått sin glädje går de ut.
För de får allt ett slut,
och deras sorger tidvis domnar.
Det blir vår och det blir sommar
men här vilar en förbannelse av höst.
De ler åt allt och inget
och ger fan i besvären,
och de skrattar åt misären
för den har de sett förut.
Och den kärlek som jag ger
är blott en del av den jag saknar
varje morgon när jag vaknar,
var sekund och var minut.
Har någon nånsin sagt till mig
hur kärleken ser ut?
Eller varför den kan lämna sånna hål?
Den sticker som en nål,
och förvandlar mina nerver
till stoft och sot och skärvor,
och förvandlar varje amorpil till krut.
De sover gott om natten
när de klarat sina läxor.
Själv sover jag med häxor
som ingen bjudit hit.
Ingen tycks förstå det sår
som svider i mitt hjärta.
För deras sår av smärta
kan man badda lätt med sprit.
Men de djävlar som förändrat mig
de dödar bit för bit.
Och glädjen har försvunnit liksom jag.
Men jag hittar den en dag
och jag är envis kan man tycka,
men jag skall finna all min lycka,
om så Döden ska bli den som tar mig dit!"
Tal av hjärter dam
Los demonios, que me han cambiado
siempre me vengaré
A quien sea destinado
cantaba su hermosa voz.
Se inclinan ante el mito
y cambian de opinión según convenga.
Y me besan en la mejilla
y yo vomito su consuelo.
Se acuestan y descansan tranquilos
y infantiles en mi pecho.
Y cuando han tenido su alegría se van.
Porque todo tiene un final,
y sus penas a veces se adormecen.
Llega la primavera y llega el verano
pero aquí yace una maldición de otoño.
Se ríen de todo y de nada
y les importa un comino los problemas,
y se ríen de la miseria
porque ya la han visto antes.
Y el amor que doy
es solo una parte de lo que echo de menos
cada mañana al despertar,
cada segundo y cada minuto.
¿Alguien me ha dicho alguna vez
cómo es el amor?
¿O por qué puede dejar tales vacíos?
Pica como una aguja,
y convierte mis nervios
en polvo y hollín y fragmentos,
y convierte cada flecha de amor en pólvora.
Ellos duermen bien por la noche
cuando han terminado sus tareas.
Yo duermo con brujas
que nadie ha invitado.
Nadie parece entender la herida
que arde en mi corazón.
Porque sus heridas de dolor
se pueden limpiar fácilmente con alcohol.
Pero los demonios que me han cambiado
me matan poco a poco.
Y la alegría ha desaparecido al igual que yo.
Pero la encontraré un día
y soy terca, se podría decir,
pero encontraré toda mi felicidad,
incluso si la Muerte es quien me lleva allí.