Skild från hugen

Sjung, med sinne och håg i natt
Ljud, vår urgamla ton från visdomens brunn
Dröm, må du famna mig och leda mig hän
I väg, genom dvalan bära min färd

Jag lämnar hamn
Genom dvalan bära min färd, jag lämnar hamn

Flög över hav, red över land och berg
Girig lärt av sejdande ljud och valans konst
Mötte kamp med ovän som av Gagnråd lärt
Död av Odens stav

Strider, med spjut som smitts i ord
Naglad av runans kraft
Sårad, av stål som mörkret stöpt
Där som hugen skiljs

Faller ned i tidens djup
Ned i skuggor då hugen från hamnen skiljs
Slagen och förvillad till en plats
Där som solen aldrig ler
Vart nu än vägen går, i förtvivlan ses inga spår
Förlorat allt, förlorad själ
Där hugen aldrig mer finner hem

Jag söker min hamn, men glömmer mitt namn
Ropen ger inget svar, i tomhet vandrar jag kvar
Jag ser de jag högt har älskat men svek
De står vid en kropp förvriden och blek

Aldrig mer ska valans stav stå i min hand
Liksvanens dräkt ska aldrig lånas till mig
Tövade kvar i skymningsresans kala, land
Död i vanvett och sorg