Förlorad III

Kylan kravlar sig igenom min hud
Och tar sig långsamt in till mitt
Sedan länge förstenade hjärta
Och förgör det, pulveriserar det
Klädd endast i förakt och självhat
Faller jag ner på knä
Skinnet på mina bara knän rivs upp
Av den kalla grusiga marken
Jag för mina stelfrusna händer
Upp emot mitt urvattnade ansikte
Svag, frusen, uppgiven
Oförmögen att röra mig faller jag ihop
I fosterställning ligger jag där
Under denna kalla svarta natthimmel
Ensam, bortkommen, förlorad

Med händerna för ansiktet
Tänker jag för mig själv;
Vilken vacker kväll