Suicidiums Evinnerliga Bävan

Blacka skepnader kuvade under nattens firmament
Ångesten, din arvedel, tjänar nu som ledsagare
Färden bär över detta livlösa och karga landskap
Dess dystra natur återspeglar själens allra innersta

Isande likt mänskans växande likgiltighet
Bärs självmördarnas hjärtskärande hymner
Uppstigen ur ovigd jord, förevigt fördömda
Att uppleva självspillans upprepande vånda

Infekterade sår dryper av ånger och röta
Nackar bryts, men bringar ej dödens svepning
Evinnerlig bävan tyngre än sinnlig pina
Hopplösheten gallskriker i morbid unison

Bröstets sista glöd tynar och falnar bort
Olust sipprar in och kväver livets gnista
Till Acherons stränder, över dess grumliga källa
Kan rösten din höras, vida och jämrandes