Till En Vildmarkspoet

Och snön föll vit i vinterskog där räven stod på lur
För tystnaden i blånad vildmarkstrakt
Här dröjde du vid kojans eld och drömde om en vår
Och skrev din sång och höll vid milan vakt

Nu porlar den i vårens tid, din fors i milsvid skog
Nu surrar den av bin din sommaräng
Jag anar spår av kärva steg som trötta spelmän tog
Och rosors blod i ton från sorgens sträng

Än sjunger vinden vida när hösten brinner röd
Din sång om livets villkor, om kamp för hem och bröd

Nu porlar den i vårens tid, din fors i milsvid skog
Nu surrar den av bin din sommaräng
Jag anar spår av kärva steg som trötta spelmän tog
Och rosors blod i ton från sorgens sträng

Du vandrare, du speleman, du kung i tiggardräkt
Du brann i natten fylld av köld och is
Den eld som brann den värmer än, din saga och din dikt
Om evig sol och sommarparadis

Nu porlar den i vårens tid, din fors i milsvid skog
Nu surrar den av bin din sommaräng
Jag anar spår av kärva steg som trötta spelmän tog
Och rosors blod i ton från sorgens sträng

Än sjunger vinden vida när hösten brinner röd
Din sång om livets villkor, om kamp för hem och bröd

Nu porlar den i vårens tid, din fors i milsvid skog
Nu surrar den av bin din sommaräng
Jag anar spår av kärva steg som trötta spelmän tog
Och rosors blod i ton från sorgens sträng