Ur Djupet

Förbannad och glömd.
Evigheten, ensamheten.
Jag tog mina steg.
Sista men första.

Tusen och trettio steg.
Mot jordkärnans brinnande valv.
Den skalv, den skalv.

Då visade sig, modern i djupet.
Så dold så hemlig.
Om henne jag talt ej mer.
Ty om moderns visdom sjunga.
Ej en levande själ.

Ur vad jag trott.
Min undergång bliva, jag steg och kände kyla.
Ett ljus så längtat.
Ett ljus så ljuvt.

Jag sprang ner en älg.
Under månens skära.
Drack dess livssaft så het.
Som djupjordens glöd.
Den brände mitt svalg.

Ilskan klöste och mitt hjärta brann.
Hämndens tid kommit.

Ty blod för blod.
Var hämdens hamn.
Då ristade jag mitt skinn.
Med urgudens namn.
Med urgudens namn.

Jag sprang ner en älg.
Under månens skära.
Drack dess livssaft så het.
Som djupjordens glöd.
Den brände mitt svalg.