Myren

Ett träsk en sumpmark så långt så ändlöst
Mina ögon kan ej tro
Fötter sjunka i gräsligt vatten
Knän nu täckas, skjortan suga
Kylan sprids, långsam svart
Torven tung, ingen värme
När foten stiga, vinden bita
Kölden tvingar foten åter ner

Ingen fast mark finns att skåda
Dessa mörka vatten mig nu täckt
Myr och mossa och köld här råda
Den klibbar fast i andens dräkt
Gråa träd, torra döda
Kvistar gamla stretar upp
Som stilla blixtar mot skyn här ritas
De står, betraktar då jag vandrar förbi

När jag nu nått kärrets kärna, kan ej mera finna vägen bort
Ingen stig hemåt att hitta, de döda träden stirra blott
Till sist jag tar min yxa
Lyfter blicken i förakt
Vita kvistar, grå bark den tuggar, spräcker
Jag fäller dem i den gröna mossan så våta

Mäktiga pålverk ur träsket stiger, visar sin form
En sista flamma fyller min kropp, med den bygger jag mitt bleka hus
Yxa och man nu äntligen vila, här står att ses en praktfull borg
Med torn av stockar eviga, hårda, som nu stigit ur myrens sorg

Här står att ses en praktfull borg
Stockar som nu stigit ur myrens sorg