När Döden Sträcke ut Sina Vingar

En värld och dess folk, i glädje leva
Förvirrade små själar, i ljus de treva
Leende, men ack så oförstående och svarg
Girighetens ansikte visar sitt sanna jag

Bind, själsliga vind, med bud on död och oändligt slut
Som ett kallt täcke bredes dina vingar ut
Jord, öde jord, så utplånad, karg och dyster
Som pesten tog mänskligt liv dun u slukas på din lyster

Jag öppnar min famn och vaggar dig till ro
Jag tar den sista flamman, det sista jordliga bo
Jag tar ljuset till mitt hjärta och släcker det
Jag tar era drömmar och ert hopp försvinner i evighet

Ångest och förtvivlan, djup i själen rista
På de som en gang burit ljusets gnista
Jord, öde jord, du aldrig igen ett liv kommer att få
Inga vägar, inget skymmer af hopp er kommer att nå